När Sverige går till EU-val brukar djurskyddsfrågorna får stor uppmärksamhet. Förra valrörelsen 2014 blev en strid för grisarna i EU.
Knorr på grisen och antibiotikaanvändningen inom djuruppfödningen seglade upp högt på dagordningen veckan innan valet för fem år sedan.
Som valfråga i EU-valet är djurskydd tämligen enkelt, eftersom det är ett politikområde som är ovanligt känslostyrt och symboliskt. Tyvärr brukar den typen av frågor engagera i valet som annars röner begränsat intresse. Troligen lär också en eller flera kandidater utnyttja påsken till att lyfta reglerna för höns eller får, då det går att åka snålskjuts på att de flesta ska köpa ägg eller lamm till påskmiddagen.
Att politikens förhållningssätt till djurskydd är speciell, alla fall i Sverige, går att ana av historien. År 1987 fick Astrid Lindgren djurskyddslagen i födelsedagspresent av dåvarande statsminister Ingvar Carlsson (S). Knappast lär det finnas någon annan lagstiftningsprodukt som har getts till en barnboksförfattarinna som fyller jämnt.
Djurskyddsfrågorna är dock långt mer komplexa än de först framstår. Exempelvis skärptes reglerna kring hönsburar i Sverige år 1999.
Men effekten blev att hönsburar som inte längre fick användas i Sverige såldes till Finland, som sedan exporterade ägg till Sverige.Och trots förändringen lever den negativa klangen kvar i Sverige kring att hålla höns i bur – frigående höns låter desto bättre.
Men verkligheten är krångligare än etiketterna. Dagens burar är inredda på ett sätt som möjliggör ett naturligt beteende för hönsen – det finns sittpinnar, sandbad och reden. Vidare är det få höns i en och samma bur.
Det möjliggör en social relation inom gruppen, vilket är svårt att få i de frigående systemen där tusentals hönor samsas med varandra. I de stora frigående enheterna är det vidare lätt att dåliga beteenden sprids, som att hönsen plockar fjädrarna av varandra. Det bästa valet av påskägg är inte glasklart.
Ett annat problem med den politiska bildsättningen kring djurskyddet är att djurhållarna ofta utmålas som skumma typer. Det finns en misstro mot bönder. En del verkar tro att pengatörst är det som får bönder att varje dag – under ett halvsekel – gå upp innan nattklubbarna har stängt på Stureplan för att ta hand om sina djur. Trots att ett genuint intresse för djur lär vara det som driver många.
Det kan möjligen föga förvånande noteras en ökad konflikt mellan myndigheter och bönder kring djurskyddet. Hyfsat återkommande lyfter enskilda eller grupper av lantbrukare att de upplever djurskyddslagen som rättsosäker. Det kan vara ett uttryck för att lagstiftare och rättsvårdande myndigheter har distanserat sig från djurhållarnas verklighet.
Djurskyddsfrågorna är laddade. Blir de åter stora i EU-valet bör förhoppningen vara att de hanteras med sans och balans. (SNB)