Det finns olika uppfattningar om vad som är vacker bebyggelse. Eller om bebyggelse ens behöver vara vacker. Tydligt är dock att bebyggelse väcker känslor från både invånare och besökare. Människor bryr sig om hur staden de bor i ser ut.
Bryr sig gör också kommunpolitiker och de arkitekter som anlitas för att bestämma hur ny bebyggelse ska se ut. Här finns i många fall en tydlig skiljelinje mellan vad stadens invånare vill ha rent estetiskt, och de ambitioner som kommunpolitiker och arkitekter har. Ett exempel på detta är radioprogrammet Stadsinspektionens avsnitt om Sigtuna (SR P1 13/9), som är Sveriges äldsta bevarade stad och känd för bebyggelsen i äldre stil.
Programledaren menar att Sigtunas stadskärna påminner om ett friluftsmuseum. Till och med de nya husen är byggda i gammal stil för att smälta in. När invånarna tillfrågas om hur ny bebyggelse ska se ut svarar de allra flesta att den gamla stilen är att föredra för att inte bryta mot den befintliga. När frågan sedan tas upp för diskussion med två arkitekter kommer man dock fram till att Sigtuna behöver ett arkitektoniskt mod och ska bygga nytt i modern stil. Detta för att inte stanna utvecklingen och för att bevara vår generations historia genom bebyggelsen.
I radioprogrammet kommer man alltså fram till att det finns ett egenvärde i att bygga modernt för byggandets skull, inte funktionens eller nödvändighetens. Detta behöver inte vara en dålig ståndpunkt, men med tanke på Sigtunabornas egen åsikt i frågan är det tydligt att de tillfrågade arkitekterna över huvud taget inte brydde sig om den. Man kan här ifrågasätta om SR lever upp till kravet på allsidig samhällsinformation i en så politiskt brännande fråga, eftersom ingen som förespråkade gammal stil fick vara med i diskussionen.
Här bör man också ställa frågan vem en stad egentligen är till för. Är det invånarna eller de som har den mer direkta makten över bebyggelsen? En organisation som protesterar mot dagens utveckling, Arkitekturupproret, har i år arrangerat en omröstning om vilken som är Sveriges fulaste stad. I nuläget ligger Nässjö, Karlskoga och Borås bland de 20 med flest röster. Det genomgående draget är att städerna drabbades hårt av rivningshysterin på 1960- och 70-talen. De äldre husen ersattes med den tidens arkitektur, som många i dag anser är fula betongklossar i grått och brunt.
Om invånarna gavs all makt över städernas bebyggelse skulle resultatet knappast bli bra, men att, som i programmet Stadsinspektionen, helt ignorera medborgarnas åsikter ökar bara det generella föraktet mot de som bestämmer. Att riva gammalt och bygga nytt bara för sakens skull borde vi från tidigare rivningshysteri ha lärt oss inte blir bra i slutändan.
Självklart ska utvecklingen inte stå still, men det är tydligt att det nya är mer uppskattat när det passar in i stadsbilden. Skillnaden mellan samhällsutveckling och samhällsdestruktion är när städer får vara just städer, och inte en framtvingad utställning av experimentell arkitektur. (SNB)