Regeringen sneglar på om kommunerna kan sköta arbetsförmedlingsuppdraget. Men en sådan reform lär främst syfta till att flytta ett besvärligt problem från staten, som inte klarar av sitt uppdrag. I en debattartikel i Dagens Nyheter (30/10) meddelade den hyfsat nytillträdda arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S) att en särskild utredare ska se om kommunerna kan agera leverantörer åt Arbetsförmedlingen. I bakgrunden spökar den enorma omstruktureringen av jättemyndigheten, som den rödgröna regeringen har lovat Centerpartiet och Liberalerna. I det nya systemet som kvickt ska utvecklas ska fristående aktörer matcha och rusta arbetssökande för lediga jobb. Arbetsförmedlingen ska finnas kvar, men kraftigt krympt.

Nu verkar dock paniken ha börjat sprida sig i regeringskorridorerna. Personal har börjat söka sig bort från Arbetsförmedlingen. Kontor stänger, delvis som ett resultat av M/KD-budgetens lägre anslagsnivåer till myndigheten. Men signalerna från januariöverenskommelsen och myndighetens önskan att digitalisera verksamheten lär också ha spelat in.

I ett värsta scenario för framtiden sammanfaller en ekonomisk krasch med att omorganisationen förlamar Arbetsförmedlingen om det nya systemet ännu inte finns på plats. I ett sådant läge riskerar inte enbart arbetslösa påverkas, utan även alla de företag som är underleverantörer till Arbetsförmedlingen. Saknar myndigheten kompetens för att upphandla tjänster från näringslivet i en sådan situation kan läget förvärras.

Att regeringen vill öppna upp för kommunerna att ta större ansvar för arbetsförmedling kan således vara mer krishantering, än en övertygad idé om hur verksamheten ska bli bättre. Å andra sidan verkar många kommunerna glada åt att ta en del uppgifter, kanske är det också den aktör som kan säkerställa lokal förankring. Två av tre kommuner vill ta över Arbetsförmedlingens verksamhet, enligt en enkät genomförd av SVT (6/6). Samtidigt pekar det här på en synnerligen besvärlig trend inom det offentliga.

Svåra arbetsuppgifter skickas runt mellan kommuner, landsting och staten. Skolan blev kommunal. Polisen har blivit statlig, men då fler kommuner anser att tryggheten inte kan upprätthållas lokalt anställs nu väktare. Sjukvården ligger på landstingen, men staten blandar sig mycket i både den och skolan. Nu verkar samma sak ske med Arbetsförmedlingen.

Den uppgift som ligger på Arbetsförmedlingen är inte heller enkel. En omorganisation lär inte ändra grundproblemet – det finns stora grupper som inte passar på svensk arbetsmarknad, som kräver hög produktivitet. De personer som har enkelt att få jobb går i många fall inte heller via Arbetsförmedlingen. Ofta spelar nätverk, digitala plattformar och olika typer av privat arbetsförmedling en viktig roll.

Att låta kommunerna ta över delar av Arbetsförmedlingens uppdrag lär vara ett sätt för regeringen att hantera en situation den för tillfället har tappat greppet om.