Försvarsberedningens slutrapport, bakom den partipolitiska striden som spräckte samarbetet, är en andefattig historia. De konkreta förslagen i rapporten är knappa, i jämförelse med hotbilden som rapporten parallellt målar upp.
Istället för att den krigsmateriel som behövs köps in, verkar nivån läggas på att laga en underfinansierad basplatta. Inga av de 24 nya ytstridsfartyg som överbefälhavaren ansåg behövas i försvarsmaktens perspektivstudie om vad som bör prioriteras till år 2035, ingår i beredningens förslag till budget för åren 2021-2025. Därmed är det föga troligt att behovet kommer att mötas.
Flygets och arméns behov behandlas lika styvmoderligt. Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson uttalade sig krasst i DN (4/6), ”Det blir inga överlämningar av fräna system. Utan det kommer att ramla in en massa lastbilar, utrustning och elverk som inte är så häftiga, men som behövs”. I praktiken en nyanskaffning av allt det som fanns innan de stora nedskärningarna började.
Att beredningen föreslår att marinen utökas från en till två amfibiebataljoner låter som en utökning tills specifikationen visar att det är mer av en uppdelning än uppförstoring, då antalet militärer per bataljon drastiskt minskar.
Fler exempel finns på föreslagna omorganisationer som ska framstå som utökningar. Beredningens huvudsekreterare menar att man nog hade investerat i mer luftvärn, ytstridsfartyg och ubåtar om pengarna hade funnits där.
För till syvende och sist är ju det grundläggande problemet att medlen inte räcker till. 1,5 procent av BNP, som beredningen inte ens vill ange som ram i reda pengar, räcker helt enkelt bara så långt som rapporten föreslår. Ett steg för att närma sig nivån som försvaret hade förut. Om prioriteringarna skulle ändras, och ramen utökas till 2 procent av BNP skulle också materielsatsningarna kunna rymmas. Den nivån var verklighet senast år 1997. Nato menar, med USA i spetsen, att 2 procent är minimum.
Det är inte svårt att tänka sig att det krävs mer för att återställa försvaret till de nivåer som är rimliga utifrån hotbilden från exempelvis Ryssland. Anslagen ska därför enligt rapporten ses som ett ”delmål relativt vad som krävs för att uppnå en trovärdig militär förmåga på längre sikt”. Det tar lång tid att få fartyg, flyg och stridsvagnar levererade, men ännu längre tid att utbilda besättningar och de som ska leda styrkorna.
Anskaffningarna måste påbörjas nu så att även det arbetet kommer igång om vi ska ha de utökade erfarna operativa styrkor som egentligen behövs redan nu på plats i försvaret inom mindre än 10-15 år.
Statsminister Stefan Löfven svarade på kritiken om underfinansieringen med ”Det är inte bara försvaret som vill ha pengar”. I ljuset av regeringspartiernas mantra i EU-valrörelsen, att vi ska stå starka mot högerkrafterna som breder ut sig i världen, borde dock engagemanget för statens viktigaste kärnuppgift, att värna fred, frihet och självbestämmande, vara högre.