Beslutet på Centerpartiets stämma om att omskärelse av pojkar, annat än av medicinska skäl, bör förbjudas har lett till starka reaktioner. Även om frågan i högsta grad berör muslimer, har debatten till största delen handlat om vilka konsekvenser ett förbud skulle få för svenska judar. Således har C-beslutet beskrivits både som ”oanständigt” och ”antisemitiskt”.
Antisemitism är dessvärre något som ännu i vår tid plågar mänskligheten, så även i Sverige. Men givet vilket farligt gift antisemitism kan vara i samhällskroppen, bör man undvika att ropa ”vargen kommer” och använda begreppet slarvigt.
Det är en uppskruvad retorik som vi känner igen från migrationsdebatten och inte mycket gott kommer av ett så oförsonligt tonläge, oavsett fråga.
När det offentliga samtalet tystas allt för fort, ökar risken för polarisering och radikalisering. För ateisten, som tycker att all religion är trams, blir debatten kanske något som stärker fördomen om att religiösa människor lever i en fantasivärld och kräver särbehandling efter sina teologiska nycker.
I stället för att lyssna på vår meningsmotståndares bästa argument, låser vi fast oss i en bild av ”den andre” som antisemit eller religiös dåre. Det finns nämligen goda argument för att förbjuda religiös omskärelse. Det är ett ingrepp som kan anses kränka barnets kroppsliga integritet. Negativa konsekvenser av ingreppet, liksom risker, finns.
Mot detta ska vi ställa föräldrars rätt att ge sina barn en religiös uppfostran, förmedla traditioner och inlemma dem i en större tillhörighet - i det här fallet det judiska folket. Föräldrar har en långtgående rätt att göra vad de anser vara bäst för sina barn. Men de har inte en ovillkorlig rätt och det är här målkonflikter uppstår.
Religionsfrihet innebär inte att religionen alltid övertrumfar allt annat. Det är därför sådant som slöjor på småflickor eller böneutrop flitigt debatteras. I vissa frågor är avvägningen för de flesta enkel att göra, i andra frågor är den svårare.
Men är det en sak som det svenska offentliga samtalet lider brist på, är det just modet att erkänna att något är en komplex fråga. Att kunna vara ärlig med att det finns målkonflikter som måste hanteras och att dessa gör det legitimt att landa i olika slutsatser.
När de med en plattform i det offentliga samtalet blundar för en frågas inneboende konflikt, blir åsiktskorridoren trång. Plötsligt är en åsikt inte längre ”ogenomtänkt” eller ”problematisk”, utan ”vidrig” eller ”sjuk”.
För oss som anser att religiös omskärelse även fortsättningsvis bör vara tillåtet, är de hårda orden riktade mot Centerpartiet inget att glädjas över. I en annan fråga eller i en annan tid är det vi som blir föremål för kritik. Hur vill vi att den kritiken ska formuleras?