Onsdagens partiledardebatt i riksdagen blev den första sedan den nygamla Löfvenregeringen tillträdde. De partiledare som inte redan trampat in sina nya revir fick nu möjlighet att göra just det. Den största frågan inför debatten var hur C-ledaren Annie Lööf och L-ledaren Jan Björklund skulle agera, eftersom de säger sig vara i opposition men samtidigt har ett pågående samarbete med regeringen och ingår i regeringsunderlaget.
Både Lööf och Björklund såg till att återigen förklara och försvara sina respektive partiers beslut att släppa fram S-ledaren Stefan Löfven som statsminister. Något som direkt öppnade för den självklara kritiken från bland andra M-ledaren Ulf Kristersson att det enda som förenar partierna i januariöverenskommelsen är vad de är emot – nämligen Sverigedemokraterna. För första gången sedan 2004 replikerade två ledare för Allianspartier på varandra, i form av Lööf och KD-ledaren Ebba Busch Thor.
Kristersson förklarade sig vara en konstruktiv opposition, som både värnar vad som är bäst för Sverige och som utgör ett alternativ till regeringen. Ståndpunkten sattes direkt på prov då V-ledaren Jonas Sjöstedt sträckte ut en hand för att fälla regeringen med syftet att stoppa den planerade nedmonteringen av värnskatten. Men Kristersson höll sig till noterna och förklarade att han visst ville fälla regeringen, men inte med borttagen värnskatt som förevändning, eftersom det är en reform som M stödjer.
Lööf och Björklund skyltar gärna med de sakpolitiska reformer som ingår i januariöverenskommelsen, och som i många fall är positiva, såsom just borttagen värnskatt. Men partiledardebatten illustrerade också de sakpolitiska låsningar som överenskommelsen orsakat.
I ett replikskifte uppmanade Kristersson Löfven att tillsammans genomföra välbehövliga restriktiva reformer på migrationsområdet. Sett till valresultatet borde sådan sakpolitik vara lätt att genomföra, eftersom det i grunden är något som de tre största partierna är för, men på grund av januariöverenskommelsen blockeras tills vidare ett sådant genomförande. Den innehåller i stället raka motsatsen, i form av mer generös anhöriginvandring.
Om Jonas Sjöstedt förra mandatperioden var skicklig på att agera opposition trots att V samarbetade med regeringen har han nu ännu större frihet att kritisera Löfven. Agerandet kommer sannolikt att fortsätta så länge januariöverenskommelsen är vid liv, oavsett hur mycket inflytande V eventuellt får vid sidan om. Efter den aggressiva formuleringen om V i januariöverenskommelsen får regeringen, C och L nu precis vad de beställt från Sjöstedt.
Sannolikt är det så här debatterna kommer att se ut så länge C och L passivt stöttar regeringen.
Hur djup splittringen inom den tidigare Alliansen blir återstår att se. M och KD agerar opposition i traditionell mening, medan C och L försöker forma en mildare variant av samma vara. (SNB)