Arbetslösheten fortsätter att sjunka och högkonjunkturen håller än så länge i sig. Men trots det tog pengarna till arbetslöshetsersättningen nyligen slut. Den 11 oktober meddelades därför att övergångsregeringen har höjt anslagskrediten till Arbetsförmedlingen, vilket innebär att myndigheten nu får göra av med 2,2 miljarder kronor ytterligare på den typen av ersättning. Kostnaden för detta läggs på budgeten för 2019.
Att fylla på med pengar till a-kassan när det behövs är en självklar åtgärd från övergångsregeringen, men det ger anledning att fråga varför budgeten inte räckte till. Det handlar huvudsakligen om en felbedömning av arbetslösheten från regeringen, samt även en felbedömning av hur många av de arbetslösa som har rätt till a-kassa. Här kan konstateras att regeringen var alldeles för optimistisk, jämfört med både verkligheten och andra prognoser. Det är tydligt att budgeten lades utefter politiska ambitioner och önsketänkande snarare än realistiska beräkningar.
När anslagskrediten nu beslutades av övergångsregeringen skedde det i samråd med alla riksdagspartier, utom Sverigedemokraterna. Värt att notera är dock att det i ett annat politiskt scenario hade kunnat falla på en ny regering, som således hade behövt täcka upp för Löfvenregeringens budgetmiss. Då hade det säkerligen också blivit mer uppmärksammat än vad som nu var fallet.
Det är dock inte bara a-kassan som sinat med några månader kvar till årsskiftet. Även elfordonspremien har nyligen tagit slut, efter att den redan fyllts på med 45 miljoner kronor i juli. Att skjuta till pengar till den redan från början onödiga budgetposten är dock förhoppningsvis inget som övergångsregeringen ska upprepa. Onödiga lyxbidrag huvudsakligen riktade till storstadsmänniskor ska inte utökas bara för att de tar slut.
De budgetposter som redan sinat ger anledning att vänta ytterligare larm från andra håll. Förhoppningsvis är dessa sådana som inte behöver fyllas på, såsom a-kassan.
Situationen ger anledning att ifrågasätta hela systemet för arbetslöshetsersättningen, som till viss del orsakat regeringens missbedömning. Trots att allt färre är medlemmar i fackförbund är de allra flesta a-kassor bundna till dessa organisationer. Det finns förvisso alternativ för den som vill vara med i en fristående a-kassa, men att fackförbunden dominerar på området ger dem en legitimitet som utbetalare trots att staten betalar större delen.
Om a-kassan i stället förstatligas blir det betydligt enklare för regeringen att förutse utgiften. Det är dessutom mer logiskt att ett system som till största delen finansieras av statliga medel också är direkt knutet till staten, i stället för att ta omvägen via, huvudsakligen, politisk kopplade fackförbund. (SNB)