Action/Fantasy
Titel: Avatar: The way of water
Visas på: Bio
I rollerna: Sam Worthington, Zoë Saldaña, Stephen Lang
Regi: James Cameron
Speltid: 192 min
Betyg: 4
Visst, det är en berättelse som har berättats förut, emellanåt i western-kläder, ibland som folksaga. Och visst, det är ett narrativ av den "gode vilden" som lever i samklang med naturen och som hotas av den allförstörande vite mannens habegär. Och visst, trots att de kvinnliga karaktärerna får ta stor plats är det man mot man som allting ska avgöras. Och visst, man får svälja en hel del new age på vägen.
Men, och det är ett viktigt men, James Cameron gör det här så infernaliskt skickligt. Han får mig att utan vidare tro på tre meter långa varelser – blå dessutom. Det är en fascinerande värld som han har skapat på den fiktiva månen Pandora. För en lekman går det helt enkelt inte att fatta hur man kan åstadkomma något sådant, där animationerna helt sömlöst gifter sig med de mänskliga skådespelarna. De konstgjorda rör sig till exempel helt "levande". Kolla bara in det valliknande djuret tulkun, helt otroligt gjort.
I första "Avatar-filmen", som kom för 13 år sedan, misslyckades de invaderande människorna med att besegra varelserna på Pandora. Marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) valde att liera sig med Na'vi-folket genom att stanna i den avatar som han kommit in i och själv bli en Na'vi. Nu är han hövding för en av folkets klaner och han och Neytiri (Zoë Saldaña) har flera barn. När styrkorna från jorden återigen hotar stammen måste han fly med sin familj. De tar sig till det vattenlevande Metkayina-folket som hjälper dem – och förstås ger James Cameron en helt ny klangbotten för sin fantasi. Han får också in en hel del samhällskritik i historien, mot till exempel valjakt och hur ursprungsbefolkningar behandlats.
Här stannar filmen dock upp. I smäktande vackra bilder visas hur Metkayina-folket lever i nära symbios med havet och det är djupt imponerande. Men alldeles för långt, här hade man gott kunnat klippa bort en del av den över tre timmar långa filmen. Fast om man bara andas djupt och njuter av bilderna går det ganska fint ändå. En skönhetsupplevelse så god som någon. Som helhet är det ett storslaget äventyr som presenteras i en värld som kunde ha gjorts av albumkonstnären Roger Dean på 1970-talet.
