Action/Thriller
Titel: The gray man
Visas på: Netflix
I rollerna: Ryan Gosling, Billy Bob Thornton, Ana de Armas
Regi: Anthony Russo, Joe Russo
Speltid: 122 min
Betyg: 1
Tycker du att James Bond och Jason Bourne är tråkmånsar, att filmerna om dessa spionhjältar är pretentiösa, överdrivet känslomässiga och alldeles för dialogdrivna? I sådana fall är den billiga Netflix-kopian ”The gray man” en film för dig. Handling, drama, karaktärsbygge och annat trams upptar några små pinsamma ögonblick av speltiden – i stället bjuds det på hejdlös action i form av explosioner, slagsmål, biljakter, smatter från maskingevär och idiotiska signaturfraser som "Kasta aldrig ett laddat vapen".
Det är nya korrupta tider på CIA som styrs av ett gäng maktgalna kursare från Harvard. Det största hotet mot deras tvivelaktiga nydaning av byrån är Sierra-agenterna – före detta fängelsekunder som har fått sin frihet i utbyte mot livslång anställning som MacGyver-fiffiga lönnmördare utan identitet. Särskilt Sierra-agenten Six (Ryan Gosling) är en sten i skon och måste elimineras till varje pris. Dödspatruller med granatkastare och bandanas från världens alla hörn (och en dandylik tamilsk torped med viss moral) jagar Six genom en handfull Centraleuropeiska länder med höga produktionsrabatter. Släng in en hjärtsjuk tween som gillar 1970-talspop, en lagom kaxig Ana de Armas (som förövrigt hade en biroll i den senaste James Bond-filmen) och en Chris Evans som hipsterstajlad psykopat – voilá, du har ”The gray man”.
Billy Bob Thornton och Ryan Gosling skänker ytlig stjärnglans, men mentalt tycks de vara någon helt annanstans. Thornton uttalar sin repliker med en golvlampas inlevelseförmåga, medan Gosling ler korkat och går på autopilot. Är det verkligen Gosling och Thornton som vi får se, eller är det avatarer?
Bröderna Anthony och Joe Russo (mest kända för att ha regisserat ett gäng blaskiga Marvel-filmer) balanserar som så ofta på gränsen mellan parodi och hommage i denna genrefilm, vilket onekligen ger filmen en viss pojkaktig charm. Men i grund och botten är ”The gray man” en fullständigt hjärndöd, överfinansierad b-action från Netflix-fabriken. Man får känslan av att betrakta ett våldsamt självspelande tv-spel snarare än en lekfull spionfilm. Mycket hade dock varit förlåtet vad gäller denna spjuveraktiga bagatell, om det inte var för att allt är upplagt för en lika usel uppföljare.