"Det är så många pojkar som åker hem nu, Ritchie. Gör inte det". Ritchie Tozers agent lutar sig allvarligt fram över bordet och undertexten säger egentligen allt. Det är tidigt 1980-tal i London och den karismatiske Ritchie (Olly Alexander) lever livet med sina unga, glada och homosexuella vänner.
Han vill bli skådespelare och har fullt upp med att festa, ligga runt (jodå, det liggs friskt och explicit i inledningen av serien) och ha kul. Den där konstiga influensan som tydligen kan vara farlig bryr han sig inte om. Är den inte rentav något som bigotta typer bara skrämmer homosexuella med?
"Så lägligt, med ett virus som dödar just precis oss", säger han och himlar med ögonen och fortsätter att söka efter en ny erövring för kvällen.
Men åren går. Sjukdomen blir omöjlig att ignorera och Ritchies agent ser orolig ut på riktigt där tvärsöver bordet. Att "åka hem" för att aldrig mer återvända blev ett öde som drabbade många, många landsortspojkar i London i en tid då informationen var knapp men skammen och fördomarna desto mer rikliga.
Serien är skriven av den skicklige Russel T Davies, som tidigare har gjort succéer som "Queer as folk", "Years and years" och "En engelsk skandal" med Hugh Grant. Nu tar han sig an sin egen ungdomstids stora trauma, i en brittisk "Torka aldrig tårar utan handskar".
"It's a sin" beskriver skickligt en period där rädsla och ond bråd död drabbar en ung generation, som till en början står helt oförberedd, för att inte tala om deras anhöriga som knappt förmått att erkänna eller förstå att deras barn är homosexuella. Att se serien mitt under en (annan) epidemi ger en närmast svindlande effekt, som förstås inte var planerad men som är svår att komma förbi.
Russel T Davies verkar skönt nog medveten om att publiken är tillräckligt vaken för att förstå hur förtvivlad den här perioden var utan att för den sakens skull skriva totalt svart depression på dess näsa.
Den varma tonen som omsluter serien skapar en paradoxal känsla av att man tittar på en härlig, livsbejakande och varm historia utan tillrättalagd sentimentalitet, samtidigt som det drama som utspelas är så sorgligt att man gör bäst i att ladda upp med näsdukar.
Skådespelarna är som klippta och skurna för sina roller, man gillar dem alla från första stund, även de som i en lite sämre variant av en sådan här laddad berättelse enkelt hade kunnat framställas som klyschigt endimensionella typer. Speciellt Keeley Hawes ("Line of duty") i rollen som Ritchies mamma bjuder på en bländade uppvisning av hela spektrat av mycket mänskligt beteende, något som rimligen borde avspeglas på alla prisgalor framöver.