Jag var aldrig som dom andra. Jag var konstig annorlunda. Den låten ekade i mitt huvud hela tiden. Om och om igen. Nån annan med Dani M. Låten som alla lyssnade på, till och med jag. Låten fick mig att tänka på dom, dom som var så. Liksom annorlunda. Dom som inte var som jag och mina kompisar, dom liksom. Dom som vi inte tänker på….
Jag vaknade av något blött i mitt ansikte. Först lite, sen en hel hink över huvudet. Det kändes som om jag blev dränkt av en stor våg. Jag reste mig upp snabbare än min lillebrorsa han springa fnissande ut ur mitt rum och lämna kvar hinken och blomsprutan med iskallt vatten i. Istället för att springa efter och brotta ner honom går jag in i badrummet och tar en varm dusch. Ännu en gång blir jag sen till bussen, jag slängde väskan över axeln och sprang snabbare än jag nånsin sprungit förut. Allt är min lillebrors fel, att han hällde vatten över mig. Nu ser jag busshållplatsen, där framme. Jag ser Ella. Min bästa kompis, stå där och vinka att jag måste skynda mig. I sista sekund hann jag kliva på bussen och blippa mitt UL-kort. Framme vid skolan på en helt vanlig onsdagsmorgon.
Jag ser henne. Där satt hon, hon som var en av dom. Dom som jag inte har tänkt på, sen den där låten kom ut. Det var konstigt. Känslan var konstig. Jag stannar till, men Ella fortsätter gå mot skolans ingång. Jag tittar på henne. Lägger huvudet på sidan och tänker, tänker. Vet inte på vad, men tänker. Jag hoppar till av att någon petar mig på axeln. Vänder mig hastigt om och ser Svea. Hon drar mig mot ingången. Nu ser jag dom, jag tänker på dom. Jag ser dom överallt, överallt. Dom är där som små minimänniskor som inte syns. Men ändå är dom riktiga människor. Men nu ser jag dom. Men, är jag den ända?
– Vad vill du mig?! Frågar Svea.
Tjejen svarar inte, bara fortsätter gå mot sitt klassrum.
Ser Svea dom också? Men det är väll självklart, dom är väll inga spöken.
Så fort jag kommer hem går jag raka vägen in på mitt rum sätter mig i sängen vid min dator och skriver en rubrik: ”dom osynliga”. Skriver i minst tre timmar, tillslut har jag skrivit fem sidor och hinner precis trycka ner punkt-knappen när mamma ropar ”maten är klar”. Jag sparar och springer ner till matbordet.
Vad har jag ens skrivit om? Jo, dom som vi inte tänker på. Eller, vad ska jag kalla dom? efter en stund av tänkande kom jag på det, dom är ju helt vanliga människor. Så varför ska jag kalla dom något speciellt?
Det ända dom vill är att få vara med oss, och det ska jag se till. Den dagen efter skolan avslutade jag mitt word-dokument med att det inte finns några som vi inte tänker på, bara dom som vi inte har vågat lära känna än.