Det var en bok som engagerade. Och skrämde. Det handlade ju om det man inte ville tänka på Om döden. Och om ondska.
Men också i hög grad om kärlek, tillit, mod och viljan att göra allt bra. Mellan de två bröderna Karl (Skorpan) och Jonatan finns ett innerligt förhållande. Karl är sjuk och vet att han ska dö. Brodern Jonatan tröstar och berättar att döden inte är något att vara rädd för, man kommer till Nangijala "lägereldarnas och sagornas tid". Men Nangijala, där de två hamnar, visar sig inte vara ett problemfritt ställe. Där råder en ondskefull person och de två bröderna dras in i en kamp, där ondskan ska besegras.
Stadsteaterns uppsättning i regi av Ronny Danielsson, som gjorde Astrid Lindgrens Rövardotter på Stockholms stadsteater 2014, går i svart-vitt. Vitt för det goda. Sceniskt intar en kub i svart blickfånget och förvandlas allt efter behov till olika platser i berättelsen.
Ljuset, rökdimmorna och framförallt den synnerligen dramatiska musiken är viktiga delar av berättelsen, som mycket snabbt tar sig från scen till scen i den komprimerade berättelsen
Huvudfigurerna karl (Gustav Lindh) och Jonatan (Peshang Rad) är övertygande i sina roller som hängivna bröder (en yngre sökande sin äldres sällskap och den äldre som ansvarstagande). De tillhör det vita ”gänget”, de som skall befria från förrädare, tyranni och förtryck. Mot dem står det svarta ”gänget”, de onda, förtryckarna. En evig kamp, tycks det. Men det är inte förrän i den sista scenen, när de två bröderna tar klivet in i Nangilima, där ingen kan dö, som man verkligen berörs av denna Lindgren-berättelse, en saga vars djupa innebörd alltid kommer att beröra.