Boken vi talar om heter ”Den tjuvaktige klockaren”. Författare är den tidigare högstadieläraren Bernt Lundh som efter 37 år i fysik-, kemi- och biologisalarna på S:t Ilianskolan nu berättar om en annan värld, eller rättare sagt, ett annorlunda Enköping under 1800-talet.
– När missväxt och nöd slog till drabbades de fattiga allra först. Klasskillnaderna i samhället var oerhörda. Den som föddes in i fattigdom skulle med stor sannolikhet få armod och misär som följeslagare genom livet.
Långt innan det var på modet började Bernt Lundh att släktforska. Han fann inga stolta anor, utan något helt annat från svunnen tid:
– Problemet är att så få människor skriver ned något om sig själva. De som på 1700- och 1800-talen gick den smala vägen, försörjde sin familj och gjorde vad dom skulle, ja, om dem finns det minst i arkiven.
En dag när Bernt Lundh som vanligt var försjunken i landsarkivets oändliga samlingar fick han en aha-upplevelse. Det handlade om Matilda Lovisa Eriksson, Bernts morfars farmor, som plötsligt steg fram på ett annat sätt än i kyrkoböckernas kortfattade texter:
– Jag hittade henne som vittne i ett förhörsprotokoll, och insåg att hon verkligen funnits, inte bara i kyrkböckerna, utan att hon också gått omkring här och en gång i tiden trampat samma gator i Enköping som jag nu trampar.
Bernt grävde vidare. Matilda Lovisa var ett fattighjon. Om det berättar fattigvårdens protokoll. Matilda hade flera barn, men kunde i sin misär på fattighuset Lustigkulla, där lasarettet nu ligger, inte ta hand om något av dem.
– Barnen auktionerades ut till bönder och borgare som mot en mindre ersättning tog hand om dem. För åtminstone ett av barnen gick det faktiskt riktigt bra. Johan Arvid, min morfars far blev så småningom rättare på Grillby gård.
Johan Arvid var ett undantag då under 1800-talets andra hälft, den tid som boken mest handlar om:
– Få, mycket få, lyckades ta sig upp ur armodet. Uppåt var samhället oftast stängt. Också officiellt skilde man på folk och folk. Märks tydligt i polisrapporterna, där de som annars kallades tattare och zigenare föstes ihop under etiketten skojare, och ett neutralt ord som kvinnsperson betydde lösaktig och antagligen kriminell.
I boken får vi möta en rad Enköpingsbor på samhällets botten, om dem säger författaren: ”…som jag snart kände som mina vänner”. Däribland den ruinerade klockaren Anders Söderqvist, följd av borstbindaren Svensson (som var övertygad om att han var kung av Sverige), Johan August Lindkvist och flera.
– På 1890-talet var Johan August värsta busen i stan, inte mycket för att jobba, stal för en liten sup och en bit mat, manipulativ, smart, intelligent. Skulle säkert, med dagens förutsättningar, kommit långt i livet, men på den tiden hopplöst fast i de fattigas träsk.
Bernt Lundh fyller nu 70 men har inga planer på att minska takten. Forskandet på landsarkivet i Uppsala fortsätter, precis som studierna av Enköpings-Postens mikrofilmade tidningslägg från förrförra seklet.
– Det blir minst ytterligare en bok och det redan i år. Jag kommer nu att koncentrera mig på viktiga händelser som kom att styra och forma Enköping. Mer än så säger jag inte.