Ett sådant undantag är Nicolaus Campanius vars levnadsöden onekligen rymmer stoff till en spännande roman med äventyr i Tyskland och Polen, dödsdom för högföräderi samt påföljande avrättning. Han hann även med att vara skolmästare i Enköping under några år.
Han var klockareson från Gävle och gav sig av, såsom många andra svenska ynglingar, till kontinenten för att där studera vid olika universitet på 1610-talet.
Olyckliga omständiheter gjorde att han några år hamnade i Polen där han kom att umgås med katolska landsflyktiga svenskar. Det finns inget i källorna som visar att Nicolaus omvänts till den katolska tron. Om så var fallet skulle han säkerligen inte ha återvänt till hemlandet vilket han gjorde runt 1620.
Han blev därefter skolmästare i Enköping, gifte sig och bildade familj. Framtiden såg ljus ut för honom och familjen.
Dock ville ödet annorlunda. Några av hans forna studiekamrater som återvänt avslöjades såsom bekännare av den katolska tron. Efter ”skarpa förhör” (troligen tortyr) dök skolmästarens i Enköping namn upp tillsammans med graverande uppgifter om dennes katolska förhavanden i Polen.
Nicoluaus blev givetvis inkallad och förhördes och tvingades medge vissa av anklagelserna. Det hela slutade med att han och hans kamrater dömdes till döden. Vädjanden om nåd inför konungen – Gustaf II Adolf – utföll negativt. Den 15 september 1624 halshöggs Nicolaus Campanius för föräderi. Därmed kom hans öde såsom halshuggen att bli tämligen unikt bland följande seklers skolmästare och lärare i Enköping.
En olycka kommer som bekant sällan ensam. På 1620-talet började man från högre ort se över det svenska skolsystemet. Man kom då fram till att Enköping inte behövde någon trivialskola. Den flyttades helt enkelt till Hudiksvall. Med den flytten hörde även vissa statliga bidrag. Skolan i Enköping skulle degraderas till en så kallad barnaskola eller pedagogi. Där studerades ungefär samma saker som i en trivialskola men på en lägre nivå.
Protesterna från Enköping blev häftiga men visade sig dock vara förgäves. Runt år 1650 försvann trivialskolan från Enköping. Med flytten av skolan följde även skolmästaren. Kvar blev två ”hörare”. Möjligen kan någon av dessa vikarierat som skolmästare ett tag.
Besvikelsen över förlusten av trivialskolan var stor i Enköping. Dock väcktes ett hopp om en bättre framtid då ett rykte år 1664 gjorde gällande att gymnasiet i Stockholm inte fungerade tillfredsställande och skulle flyttas till ”bekvämare” ort. Borgmästaren i Enköping – Bengt Joensson – agerade snabbt och föreslog att Enköping skulle ta emot gymnasiet. Ett gymnasium i staden skulle mer än väl täcka förlusten av trivialskolan.
Nu visade det sig emellertid att tankarna på flytt av gymnasiet i Stockholm var mycket lösa och alls inte beslutat. Ända fram till 1680 stred Enköpingsborna förgäves för denna lösning av frågan. Något gymnasium fick man inte i Enköping – inte än på många år.