Allt började en vanlig tisdag morgon. Mamma satt i soffan och klagade på sin onda rygg, pappa sprang stressat runt i sin finkostym och letade efter sin portmonnä.
Jag satt på soffkanten, satte på mig mina strumpor och kollade på nyhetsmorgon med mamma. Pappa kom fram till oss med sin väska i den högra handen och pussade mig i pannan. Han gick fram till mamma och viskade något i hennes öra. Jag hörde bara ett mummel. Mamma släppte en tår jag, frågade vad det var men fick inget svar. Mamma pussade pappa. Pappa släppte också en tår, jag hade bara sett honom gråta tre eller fyra gånger på tretton år. Han kollade på klockan, sprang ut i hallen och satte på sig jackan. Pappa skrek hejdå och gick ut i bilen. Det låg något i luften. Alla var tysta och sorgsna, det var så konstigt.
– Och så över till vädret, sa någon på teven.
Jag kollade upp. Det vart stelt i rutan, det var tyst och det kom inte upp någon bild bakom väderuppläsaren. Inte ett ljud från honom som alltid pekar ut vädret först i Skåne sakta upp genom Götaland sedan upp i Norrland och sist i Lappland. Det blev reklam.
Mamma kollade i en tidning. Jag sneglade över axeln på henne, det var visst Svenskadagbladet. Jag läste rubriken det stod ”allt försvinner”. Jag undrade vad det var som skulle försvinna.
Jag hade fått en snap från min bästa vän. Jag saknade henne jättemycket. Varför var hennes föräldrar tvungna att flytta tillbaka till Lettland hennes hemland? Hon skrev ”hejdå, jag älskar dig jättemycket”. Jag skickade tillbaka: ”vi skulle ju träffas i sommar”. Jag undrade varför alla var så nedstämda idag. Jag kollade på klockan, den visade 07:54, jag behövde gå till bussen. Jag kramade mamma och gick och satte på mig min blommiga jacka och mina vita gympaskor. Jag satte på musik och stoppade i mina rosa hörlurarna jag hade fått av min älskade farmor. Jag nynnade på låten som spelades, det var ”What they say” av Zara Larson. Jag sprang ner, jag hann precis. Jag satte mig i ett säte i mitten. Bussen var nästan tom. Bara jag, en tjej från högstadiet och busbusschauffören. Jag kom fram till skolan, den var tom.
Vad var det?! Det började skaka, marken, skolan allt bara vibrerade.
Jag ringde mamma i panik.
– Mamma!!!!!! Vad är det som händer?!?!?!
– Allt kommer försvinna.
– Vadå? Allt?!
– Ja, allt, jorden kommer gå under.
– Varför?
– Klimatförändringarna har gått över styr.
Samtalet bröts. Det kom ett stort rökmoln över mig och allt blev svart, jag hörde en hög smäll och det var det sista jag hörde.