Vad som får kallas dokumentärfilm är en fråga som aldrig tycks ha diskuterats färdigt. "Det finns vissa begrepp som är mycket viktiga när man pratar om dokumentärfilm, och det är sant och äkta", säger legendaren Tom Alandh i det färska personporträttet av dokumentärfilmaren Kåge Johnsson, "Kåge Jonsson – Vardagens betraktare" (SVT Play). Det är svårt att tänka sig två regissörstyper mer olika än Alandh och Jonsson. Ändå är de verksamma inom samma filmgenre. För att förmedla sina respektive "sanningar" använder de diametralt olika regimetoder. "Du använder frågor och svar och speakertext", klargör Jonsson som är märkbart kritisk till kollegans praktik och estetik. Han fortsätter: "Det kan ju inte bli film av det, det blir reportage va, men det kan ju inte bli en dokumentär."
Genrens spänstighet när det kommer till uttryck har möjliggjort formexperiment som annars inte varit möjliga under statstelevisionens paraply. Små team (ibland bestående av en enda person) ger billiga filmer och mindre ekonomiska risktaganden. På så vis har egensinniga bildstormare som Kåge Jonsson, Eric M. Nilsson och Nina Hedenius fått chansen att göra film för SVT. Att dessa har gjort betydande filmhistoriska avtryck, även på den konventionella filmen, är Tom Alandhs film om Jonsson ett bevis på.
Ett annat aktuellt exempel är Ruben Östlund-fotografen Fredrik Wenzels idolporträtt "Nina Hedenius – Ett ögonblick i sänder" (också på SVT Play). Metagenren "dokumentärfilmer om dokumentärfilmare" riktar fokus på konstnärskap som ofta har marginaliserats i och med sin skenbara anspråkslöshet. Inom dokumentärfilmen finns utrymme för personer som inte nödvändigtvis själva vill synas och ta plats, men däremot är utrustade med enorm nyfikenhet och tålamod. Varken Kåge Jonsson eller Nina Hedenius intresserar sig för de storslagna berättelserna eller de omedelbara nyhetsvärdena. I stället riktar de sina kameror mot tillvarons mindre detaljer, självklarheterna som man ofta rusar förbi på väg mot något annat. Ljusreflektioner i en heltäckningsmatta, en man som går ut ur en karuselldörr och sedan in igen, en gammal kvinna som borstar håret – sådant kan tyckas banalt. Eller som Hedenius själv säger i dokumentären: "Det är ingenting att ha en potatis som man skalar, det är ingenting märkvärdigt med det, nähä okej det är ingenting märkvärdigt, men nu är det så iallafall."
Nina Hedenius film "Gubben i stugan" (1996) är ett exempel på när konstnärlig integritet och brett tilltal kan mötas i en och samma film. Den avfärdades initialt av tv-redaktörerna: För långsam och tråkig, sa de. Sedan låg den på hyllan i flera år innan den slutligen sändes. Den kom sedan att bli en vida älskad klassiker, i Sverige såväl som utomlands, och är en av SVT:s mest frekventa reprisförfrågningar. För många svenska tv-tittare tycks "Gubben i stugan" utgöra sinnebilden av en dokumentärfilm.
I samband med porträtten har äldre verk av Nina Hedenius och Kåge Jonsson nu tillgängliggjorts på SVT Play. Missa för guds skull inte Hedenius mästerverk "Konsten att städa" (2003) där den ena makalösa scenen avlöser den andra. Eller Kåge Jonssons konfrontativa socialrealism i "Personakt A 9970" (1974). Det är en film gjord långt innan genrehybrid blev ett modebegrepp, men som fortfarande överträffar det mesta.