Dagens barn är ännu en generation bort från vedspisen, men med lite hjälp att förstå några gammaldags ord och begrepp lär Kulla-Gulla-böckerna gå att älska lika väl nu som då.
Mannaminne, hässjor, mässhakar, råg som gror på rot, oxlass och hungerår.
Redan på första sidan i Martha Sandwall-Bergströms bokserie om Kulla-Gulla får barnen möta en hel rad ord och begrepp som inte ingår i dagens vardagsspråk. De lär inte ha ingått i mitt vardagsspråk heller, när jag på 1980-talet hittade Kulla-Gulla. Men jag stavade mig enträget vidare till nästa sida. Och nästa. Och snart var jag djupt förälskad. Jag minns exakt var på mitt lokala bibliotek böckerna stod, och hur jag sprang mot hyllan för att se om någon ny del hade kommit in sedan jag varit där sist. Omslagen, med illustrationer av Elisabeth Kugelberg Christoffersson, är mig mer bekanta för ögat än några andra bokomslag.
Lagom till jubileumsåret har böckerna givits ut igen av Bonnier Carlsen. I ett nytt förord skriver Maria Nilson, lektor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet, att böckerna fick lovord av kritikerna för sin "äkta" och "sanna" bild av fattiga barns levnadsvillkor i slutet av 1800-talet/början av 1900-talet. Jag känner igen detta som böckernas främsta lockelse. Hur levde man? Hur bodde man? Vad åt man? Vad gjorde barnen? Jag sög åt mig informationen och lekte sedan entusiastiskt lekar där vi var fattiga barn från ”förr” som hungrade och vallade getter.
Martha Sandwall-Bergström skrev om ett "förr" som var tillräckligt nära i tiden för att vara fullständigt greppbart när böckerna kom ut på 1940-talet. Även under min barndom gick det utan tvekan att dra en tråd mellan berättelserna från mormors barndom och berättelserna ytterligare något årtionde bakåt i tiden. Men för varje år glider Kulla-Gullas verklighet allt längre bort. Dagens barn är ytterligare en generation bort från vedspisar, oxkärror och tunn välling. Gör det bokserien alltför svårläst? Jag hoppas inte det, Kulla-Gullas kamp för ett drägligt liv och ett rättvist samhälle har paralleller också i en tid när en urban föräldrageneration kanske själva måste bildgoogla ”hässja”.
Föräldrarna kan med fördel läsa Magnus Västerbros ”Svälten” (Albert Bonniers förlag, 2018) för att ha en chans att fylla i den kunskap som gått förlorad mellan generationerna. Själv tänker jag mycket på den boken när jag återigen läser om Kulla-Gulla och hennes tuffa tillvaro på det fattiga torpet. (Faktum är att jag läste ”Svälten” som jag en gång läste ”Kulla-Gulla” – ivrigt törstande efter svaren på frågorna om hur man levde, hur man bodde och vad man åt. Men i stället för att tvinga syskon och vänner att leka fattiga barn som vallar getter åker jag nu till min sommarstuga – som saknar el och vatten – och lajvar torparhustru. Ränderna går aldrig ur ett Kulla-Gulla-fan.)
Kulla-Gullas omvittnade präktighet då? Jo, den är lätt att fnissa åt som vuxen. Trots alla umbäranden är hon alltid god och rättskaffens. Men jag fortsätter samtidigt att beundra hennes sätt att kombinera snällhet med stark integritet. Skådespelaren Maja Rung, som ska spela titelrollen i pjäsen "Kulla-Gulla" på Stockholms stadsteater i vinter, sade det klokt i en intervju (Dagens Nyheter 27/3): "Präktighet är väl egentligen att vara kapabel och vad är det som är så provocerande med det?"
Nej, jag kommer alltid att känna värme för det guldlockiga fattigbarnet – och hoppas att fler barn kan få samma omtumlande läsupplevelse som jag en gång fick.