Strax före ledigheten blir Delphine uppringd av sitt resesällskap som plötsligt har gjort upp andra planer. I vakuumet efter den efterlängtade semesterresan får Delphines livskris plötsligt fritt spelrum. En kris som visserligen har flera orsaker, men som koncentreras i den för henne ångestladdade tanken att behöva semestra i ensamhet. Delphine – gestaltad med perfekt känslighet av Marie Rivière – slits mellan planer och idéer, och hennes sommar blir till en semesterfirares tvehågsna odyssé genom franska landskap.
Delphine slår följe med en vän till dennes släktträff utanför Cherbourg, men hennes avigt tillbakadragna läggning skär sig mot den fryntligt okomplicerade familjestämningen. Hon tar en buss upp i alperna men återvänder hem redan samma eftermiddag. Fastnar olycklig i ett mulet, kvavt och stenigt Paris. Ett slumpmässigt möte med en gammal bekant gör att hon får låna en lägenhet i Biarittz. Där vantrivs hon i sällskapet med en extrovert och topless svensk turist, och rusar i förtvivlan iväg från torftigt flörtande på en trist uteservering. Som synes en föga glamorös bild av en ensam semesterfirares våndor.
"Den gröna strålen" är långtifrån den enda av regissören Éric Rohmers sommarbetraktelser. Redan i sin första långfilm – "Samlerskan" från 1967 – skildrade han en semester på Franska rivieran. Konsthandlaren Adrien underkastar där sin sommar en strikt rutin i syfte att reducera sina aktiviteter till ett absolut minimum: "Med inget att göra för första gången på tio år, åtog jag mig att göra just ingenting. Vilket innebar att ta sysslolösheten till en nivå jag ditintills aldrig uppnått." De enda aktiviteter som han tillåter sig är bad och läsning; det senare då han finner att det är mer avkopplande att låta sina tankar styras av någon annan än att behöva formulera dem själv. Dessvärre störs hans vegeterande strävan sedermera av ett framväxande triangeldrama under den tryckande solen.
Sommarsemestern i form av en resa återkommer även som motiv i "Claires knä", "Pauline på stranden" och "En sommarsaga" (samtliga finns att strömma hos Mubi). Rollfigurerna befinner sig här alla på en främmande plats tillsammans med nya människor, en kontext som får dem att se sig själva i ett nytt ljus och kanhända utvecklas i nya riktningar. Rohmers förkärlek till detaljrika miljöskildringar och inspelningar på plats gör dessa semesterskildringar till ett slags katalogisering av fransmännens semesterorter – från kustområden vid Bretagne, Normandie och Provence, till Annecysjön och glimtar av alperna.
Men hur går det då för Delphine? Éric Rohmer är inte bara en realist med knivskarp känsla för detaljer, utan också något av en romantiker. Under en ensam promenad längs stranden råkar Delphine höra en grupp äldre litteraturintresserade diskutera en roman av Jules Verne – "Den gröna strålen". Det optiska fenomen som titeln refererar till – där en plötslig grön ljusblixt uppenbarar sig klara kvällar över havet, just i det ögonblick då solen sjunker bakom horisonten – tilldelas magiska egenskaper, som skänker vittnet till det gröna ljuset klarhet i både sina egna och andras känslor. Strålen blir i filmens hoppfulla slut också Delphines ledstjärna och en möjlig väg ut ur ensamheten. På ett liknande sätt kan hennes kaotiska sommarsemester ge ett behövligt perspektiv åt ens egen semesterångest.