"Jag kan inte sitta still mer än fem minuter, jag har en jävla strob i hjärnan" skriker Joanna till sin pappa under ett bråk.
Den impulsiva och självföraktande gymnasieeleven Joanna har diagnosen adhd. En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar förmågan att koncentrera sig, styra och kontrollera sitt beteende. Berättelsen om Joanna börjar när hon inte kan hämta ut sin adhd-medicin, vilket i sin tur startar en kedjereaktion som resulterar i mer självförakt. Rollfiguren spelas av debutanten Nikki Hanseblad.
– Jag tänkte aldrig på att gestalta en diagnos. Jag försökte bara gå in i min karaktär, och adhd är en del av henne. Det är omöjligt att gestalta en hel diagnos, det är ju olika för alla, säger hon.
Självförakt
I processen att få tillbaka det Joanna tror att hon behöver mest – sin medicin – dyker en ny person upp i hennes liv. Melina Benett Paukkonen spelar den coola och självsäkra Audrey som ser och tycker om Joanna för den hon är.
– Hon gillar Joanna för att hon är så olik henne själv och de Audrey brukar hänga med, säger Melina Benett Paukkonen.
I takt med att Joanna och Audrey blir mer kära i varandra händer det något i Joanna.
– Man får följa Joannas dåliga självbild under hela tiden, och i takt med att hon träffar Audrey börjar Joanna gilla sidorna som hon har föraktat om sig själv. Hon börjar acceptera sig själv mer. Det blir en personlig utveckling i henne, samtidigt som deras relation utvecklas, säger Nikki Hanseblad.
Specialeffekter
När Joanna tappar fokus börjar det dunka och susa i öronen samtidigt som hela rummet blinkar omkring henne. Regissören Christoffer Sandler har pratat med människor som diagnostiserats med adhd inför arbetet med filmen. Han berättar att en person beskrev det som att du står på en centralstation och alla där ropar på dig samtidigt.
– Det var hans upplevelse. Då tänkte jag om man kunde hitta något åt det hållet och leka med ljud och bild, säger han.
Tanken med specialeffekterna är att skapa en visuell markering utan att någon i filmen påtalar vad det är som pågår, berättar regissören. Tittarens fokus på Joanna ska försvinna i samma sekund som hennes fokus försvinner i filmen.
– De flesta förstår säkert idén med det men sen tror jag att det är ytterst få som skulle säga att det är så där det känns. Men jag tror att det är effekten man försöker nå som är det som relaterar. Känslan av att bli störd eller inte kunna fokusera, säger han.
"Tydliga brister"
Filmen baseras på den flerfaldigt prisbelönta författaren och psykologen Jenny Jägerfelds bok "Jag är ju så jävla easy going". Hennes bok "Comedy queen" har också filmatiserats och fick nyligen Kristallbjörnen på filmfestivalen i Berlin.
– Hon har ett väldigt bra språk som tilltalar unga, det är lätt att ta till sig texten. Sen har hon också väldigt intressanta vinklar och lägger in tydliga brister, säger Christoffer Sandler.
– Joanna har adhd som ett stort problem, för unga är det väldigt fint att få den typen av berättelser. Det finns en energi och ton i Jennys skrivande som kan översättas till film väldigt fint.
Filmen har biopremiär den 25 februari.