I somras var jag på bryggerifesten som arrangerades i Enköping. (Tyvärr) inte på min fritid utan på jobbuppdrag.
Jag kände folk på pulsen, frågade om det var kul att vara där och vilken öl som smakade godast.
Stämningen var toppen. Besökare satt och glassade i solen, köpte mat från foodtrucks och lyssnade på livemusik.
Jag fick reda på att båda kvällar hade sålt slut och att folket som var där kom från olika håll och kanter. Några exempelvis från näraliggande Västerås.
Jag lämnade bryggerifesten när jag frågat tillräckligt många öldrickare om deras upplevelse. Någonstans kände jag trots fredagströttheten att jag hade velat stanna kvar. Jag sneddade in mot centrum som stod som i kontrast till öl- och musikoasen.
Missförstå mig rätt. Enköpings centrum är fantastiskt fint och man känner sig lugn och trygg när man går över det stora torgets kullerstenar. Men lugnet och tryggheten är kanske på gott och på ont?
Jag kom ihåg hur någon på festen sagt att det är kul att det för en gångs skull händer något som samlar Enköpingsborna.
Va? Tänkte jag. Det brukar väl ofta samlas folk kring nöjesevent i Enköping. Det är min erfarenhet av Enköpings flitiga kultur- och nöjesaktörer.
Men hade jag verkligen sett så många samlade i Enköping som på bryggerifesten? Nej, inte 70- och 80-talister i alla fall. Varför kom så många av dem dit? Varför ser jag dem aldrig annars?
Min tes är: nytt! Ny öl, ny mat och nya ansikten.
Jag älskar traditioner. Men jag tror också att Enköping måste tänka om på nytt.