I snart ett år har jag fått äran att bekanta mig med Enköping.
Det var i sluttampen av pandemin som bekantskapen började. Då alla kulturentusiaster och arrangörer höll ut medan de sista restriktionerna höll ett stadigt grepp om dem. Hela staden var på något sätt tyst, lugn och stilla.
Som nykomling i Enköping lärde jag känna olika ställen och evenemang. För mig växte staden ikapp med att restriktionerna lättade. Enköping för mig var inte längre bara området kring Gustav Adolfs plan, det sträckte sig mycket längre än så.
När fler kulturarrangemang började väckas till liv igen träffade jag också fler personer och fick snart ställa frågor som faktiskt inte alls hade något med corona att göra.
Jag fick träffa och intervjua människor som gav mig mer än bara virke till en artikel, som gav mig historier som jag personligen kommer att bära med mig.
Min chef nämnde någon gång hur det ligger i en journalists natur att vara nyfiken och jag funderade: "Är jag verkligen alltid nyfiken?".
Men varje gång jag ringt upp eller träffat en person jag ska skriva om på veckans kultursida, lyssnar jag ivrigt. Jag vill veta varför personen sökt sig till det den gör eftersom – som jag skrev i min första kulturkrönika – kultur oavsett form, är så nära hjärtat.
Det här året har varit en revansch för kulturen, alla som brinner för och är verksamma i den. Det här året har skapat nya historier att berätta om och en pånyttfödd tacksamhet för kulturarrangemang.