Sedan 2010 är det nu första gången som rockbandet Dollhouse från Enköping med en framgångssaga i ryggen, spelar tillsammans igen. I alla fall i den här konstellationen av bandmedlemmar. Sångaren Chris Winter slängde ut frågan till medlemmarna. En schweizisk musikkontakt som varit med sedan bandets första början hörde av sig till Chris och frågade om Dollhouse hade lust att spela i Schweiz där bandet haft en stor publik. Till Chris stora förvåning tackade alla i bandet ja till förslaget.
– Jag var nog den som var mest skeptisk eftersom jag inte trodde att de andra skulle vara på, säger Chris.
Men alla i bandet var positiva till förslaget.
– Jag gick på magkänslan och sa ja, säger Marcus.
– Det kändes kul instämmer gitarristen Kalle Bringeland.
– Ja, det kändes bara kul och inte ångestladdat, säger basisten Henrik Boman.
Bandet möttes upp och först pratades det bara gamla minnen och om vad som hänt sen sist.
– Det är blandade känslor att ses igen. Man skrattar åt minnen och åt det man tog på allvar när man var yngre, säger Marcus och ler.
Ganska snabbt bestämde sig bandet för att inte ta giget i Schweiz, utan att värma upp ordentligt och stanna ett tag på hemmaplan.
– Man vill ju att det ska vara bra, säger Marcus.
Alla i bandet är måna om att de vill hålla en hög standard.
– När man ser andra band som återförenas kan man ibland tycka att de inte borde gjort det, säger Kalle och skrattar.
Planen för vad som händer nu efter första giget på Pepparroots i förra helgen, finns inte än.
– Vi vet inte riktigt vad som händer efter det här, säger Henrik.
Men en sak är bandet överens om.
– Vi vill bestämma vad vi vill göra nu. Vi kommer bara att göra det som är kul, säger Marcus.
Efter tuffa perioder av slitsamma turneringar och där tillvaron tärde på dem, hoppade medlemmarna av i olika omgångar. Nu när de är tillbaka igen och när eventuella spelningar ska kombineras med jobb, familjeliv och vardagsrutiner är det viktigt för alla i bandet att de gör det de tycker är värt.
– Det är kul om det händer något nu, men livet står inte och faller med det. Dessutom är vi ju också lastgamla, säger Henrik skrattandes.
Roliga minnen från tiden då de gav allt och när spelningar och turneringar var vardag, finns kvar.
– Det var alltid för hög volym och det spelades alltid för länge, säger Kalle.