För tre veckor sedan flydde den professionella ballerinan Juliana Julay kriget i Ukraina. Från staden Mykolajiv reste hon tillsammans med sin sjuåriga dotter till Enköping. Här fanns redan hennes väninna Olga Chernyshova och hennes dotter, som båda kommit hit bara någon månad innan. Deras gemensamma vän från Ukraina som bott i Enköping en längre period, erbjöd husrum och sedan 12 april bor Juliana och Olga tillsammans i Enköping med sina döttrar.
– Vi trivs här, men det är såklart annorlunda, säger Juliana.
Trots de traumatiska omständigheterna är hon glad för att få vara här i Sverige. På tisdagen och onsdagen uppträdde hon på Kulturskolans dansföreställning på Joar Blå, en scen hon tidigare stått på. Hon och hennes trupp från hemstaden var nämligen här och dansade för några år sedan.
– Jag är glad att ha möjlighet att stå på scen i en sådan här hemsk situation. Och jag kände igen scenen från förr. Den är vacker.
På dansföreställningen dansade hon ett klassiskt stycke ur Don Quijote, som hon gjorde om till en mer känslosam och dramatisk version. Dansstycket hade hon sedan länge övat på, eftersom hon ursprungligen skulle uppträda med det på ett balettvernissage i Mykolajiv.
Den 12 mars skulle de ha premiär och när affischerna sattes upp över hela staden, visste hon inte att hon skulle behöva fly ett krig. När de flydde från bomber och ryska styrkor precis en månad efter det tänkta premiärdatumet, fick hon bara med sig något enstaka plagg från uppsättningen. Resten av sceneri och kostym är kvar i staden.
I Mykolajiv var Juliana professionell ballerina i en danstrupp men även balettlärare till dansare i olika åldrar från 5 till 50 år.
– Min filosofi är att balett är för alla, om inte professionellt så bara för själen.
Nu är hennes elever liksom vänner och familj, utspridda över olika städer och länder. Hennes jobb som ballerina och lärare är ofrivilligt lagt på is och möjligheten att försörja sig själv och sin dotter just nu är liten. Men Juliana ser sig hela tiden om efter jobb och nya möjligheter.
Vid fem års ålder började Juliana med olika typer av pardans för att sedan vid 14 års ålder gå över till balettdans. Hon valde baletten eftersom hon i den hade en större frihet att uttrycka sig och sin kropp.
– När jag dansar vill jag visa känslor. Vi lever, delar kärlek och konst. Ett liv kan ta slut men konsten lever för alltid.