Efter en heldag i djurparken förra sommaren är det en vild ekorre de fortfarande minns och pratar om. Inte den dyra sockervadden eller karusellerna.
Jag sväljer gråtattacken som växer i halsen när barnen börjar sjunga om att den blomstertid nu kommer. Skolavslutningar är magiska. Barnen är stolta och jag som mamma ännu mer mallig.
Men sen kommer känslan krypande. Sommarlovsångesten.
Knappt har barnen skrikit rakt ut av glädje över att det är sommarlov, innan jag igen förklarar att det är fritids som gäller ett par veckor till. Barnen säger att de förstår att jag måste jobba. Phu.
– Sen då mamma? Blir det Gröna Lund, Parken Zoo och äventyrsbad? Kan vi tälta? Åka med husvagnen? Kan vi...
Trots att jag känner att kroppen egentligen behöver lägga sig ned raklång de få veckor jag är ledig, så går hjärnan på högvarv. Den gör checklistor på allt jag vill hinna uppleva med barnen. Och då inte bara de lite mer kostsamma aktiviteterna, som pengarna egentligen inte räcker till, utan jag vill hitta den där underbara känslan från mina egna sommarlov.
När kottar i skogen faktiskt hade betydelse.
Den första veckan på barnens sommarlov ägnade jag ledig tid åt att komma över prestationsångesten. Allt från hållbar budget till att jag kanske inte kommer vara en klämkäck mamma, alltid redo för äventyr och med välfylld picknickkorg.
Sanningen jag landat i är att jag inte kommer aktivera mina barn hela dagarna. Det kommer nog inte finnas ork. Och jag vill att de ska få uppleva det jag fick med mig från sommarloven. Vara busiga och växa som människor även på egna ben. Påhittiga men samtidigt lära sig att ha tråkigt. Allting snurrar alldeles för fort i livet ibland. Det vore bra med känslan av här och nu. Om det så handlar om att de går 30 meter från huset och bygger en koja, så blir jag nöjd.
Det var tråkigt på sommarlovet när regnet öste ned. Men bara kanske i några minuter. På bondgården bredvid mormor och morfar där jag lekte fanns många gamla hus och ladugårdar att ta skydd i. Kanske gick vi barn upp på en vind och läste gamla serietidningar. Jag minns i alla fall lugnet när dropparna smattrade mot fönsterrutorna. Det var välgörande.
Det var även tråkigt när det var alldeles för varmt. Tills vi hittade en trädgårdsslang eller snodde glass ur den stora frysboxen, även fast vi inte fick.
Roligast hade vi när vi lekte burken, försökte bli kompis med korna i hagen, byggde en koja i skogen eller sålde kottar i låtsaskiosken. När vi äventyrligt försökte tälta men blev invaderade av rödmyror, fick jaga kalvar som rymt från hagen eller hjälpte till att plocka bär.
Jag minns hur det knastrade när vi cyklade på grusvägen i solnedgången. Hur fälten doftade av morgondagg. Framför allt minns jag morfars fråga vid frukostbordet:
– Vad ska du göra idag?
Jag hoppas mina barn hinner landa i nuet och med alla sinnen njuter av sommaren och alla äventyr som finns runt knuten. Jag vill att de minns en glad mamma som lugn som en filbunke och oceaner av tålamod satt utanför kiosken där de sålde kottar. Och bara väntade på att få mer saft i glaset.
Tanken på att inte planera för mycket är jobbig, att låta varje dag vara öppen. Jag undrar om jag kommer klara mig från att bli galen. Det finns ju hur många projekt som helst att ta tag i där hemma.
Att vara sommarlovsförälder kommer nog hålla mig sysselsatt. Jag kommer behöva ta djupa andetag och påminna mig om att jag inte behöver vara bäst på allt. Bara vara bäst på att visa barnen hur man uppskattar nuet och oskrivna blad.
Jag ska försöka komma ihåg att det barnen mindes mest från den dyra djurparken förra sommaren - var den vilda ekorren som ville ha en bit bulle.
