Om nödvändigheten i att ha bil

I början av sjuttiotalet led jag av akut bilbrist. En bil var av nöden för att köra målningar. Hankade mig fram med diverse lånade vrak med någon månads livslängd kvar.

Backen upp för Tullgatan med blankslitna sommardäck var en utmaning.

Backen upp för Tullgatan med blankslitna sommardäck var en utmaning.

Foto: Leif Ahnlund

Nyårskåseri2021-12-30 10:40
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För tillfället bodde jag då på rivningskontrakt i en kåk i Fanna. Där bodde även andra. Till exempel någon sorts tysk som hette Herward, som precis undsluppit finsk polis efter en vända i detta land. Han hade en stulen Folka som man till nöds kunde låna, men den var som sagt stulen och saknade dessutom värme. För övrigt hade Herward en lite udda metod att tanka genom att slanga soppa från andra bilar på nätterna. Mycket riktigt samlade han på sig ett antal förelägganden om att visa upp ett körkort snarast. Någonstans lyckades han få tag på ett afrikanskt körkort som saknade stämplar och foto. Med hjälp av ett gammalt leksakstryckeri tillverkade vi några granna stämplar och smetade dit ett foto. Herward kände sig lite opasslig så jag fick åka ner till polisstationen och visa upp vårt konstverk. 

Det väckte av någon anledning stor munterhet och alla närvarande ville beundra verket. Jag blev tillsagd att snarast hämta Herward och eskortera honom till polisstationen. Väl hemma igen kom vi fram till att byte av vistelseort nog vore bäst för honom. 

Bilproblemet kvarstod förstås och jag ventilerade min bilbrist med vännen Klas som hade viss bilförsäljning vid Salatullen. Han föreslog att jag skulle måla något kul på en vägg i bilfirman så kunde jag få plocka ut en bil ur det lägre prissegmentet. Vips stod jag som stolt ägare till en Renault 4L. Mycket praktisk bil med vev under huven för alla eventualiteter. Första dagen glömde jag att lägga ur handbromsen så efter en dag var den borta. Nåja det gick bra, bara man undvek att parkera i backe. En annan egenhet var sätena som var en sorts stålrörskonstruktion med tvättlinor lindade runt. Ibland gick tvättlinorna sönder och man så att säga satt på golvet. 

Efter att ha kört omkring med min kära Lattjolajbanlåda ett tag hade det nu blivit vinter. Med blanka sommardäck var det nu lite jobbigt att t ex ta sig uppför Tullgatan. Nyår närmade sig och vi skulle fira den hos bekanta i Boglösa.  

Jag kryssade före genom snömodden med vännerna M och O bakom i en Folka med utmärkta vinterdäck. Jag får plötsligt sladd och åker ett helt varv runt. Bilen ställer sig perfekt parkerad på en sidoväg, medan Folkan åkte i diket. Syndaren gick alltså fri medan de rättfärdiga fick bärgas med traktor. Outgrundliga äro Herrens vägar.