Min vän fysikläraren var inte glad. Ett prov i ellära hade inte givit de resultat som förväntats.
– De vet inte vad seriekoppling är! sa vännen, upprört.
– Nämen! sa jag, rädd för följdfrågor. Vännen fortsatte:
– Och inte vet de vilken spänning det är i vägguttag! vännen igen, ännu upprördare.
– Men det väl alla att det är 220. Sa jag, stolt men ängslig att vännen skulle vilja höra om det var volt eller watt.
Uff. Men det går ju att lära sig tänkte jag och gick till en leksaksaffär. Djupt generad framme vid disken efter att ha kollat så bara expediten hörde mig:
– Ehm , ni har nåt som heter Den lille elektrikern, eller ...nåt?
Den flinka expediten tog mig prompt till en hylla med flera små elektriker, jag valde en, lättad över att det gått så lätt. Men så sade expediten:
– Du behöver ett 9-volts batteri också.
Jag såg framför mig en golgatavandring mellan affärer i försök att hitta först batterier, därefter rätt form och styrka, och sa:
– Ha´llu´. På bredaste hemdialekt. Det betyder "Jaha du" och är positivt om intonationen går upp i slutet. Går den ner, vilket min gjorde, betyder det djupaste misär. Expediten svarade:
– Ja i kassan!
En missmodig kulla kan vara svår att förstå, jag fnissar ännu åt språkförbistringen. Jag har nu lärt mig att den var en effekt av en retroflex flapp (tungspetsen flyttas från tänderna till gommen vid d:et, sen kommer klucket, en flapp), och akut accent (som i is-banan, inte grav, som i gul banan).
Så nu vet jag både hur jag talar och hur man seriekopplar. Samt att EU-standard för vägguttag är 220-240. Volt.