Jag tycker det är som en liten uppenbarelse när man inser att man är i en ny fas i livet, när man plötsligt hittar fem tandkrämstuber i toaskåpet. Hur blev det så? När skedde övergången från att den enda tandkrämstuben åkte iväg på läger till att alla köper sin egen när de åker iväg och dessutom har med sig tuben när de kommer hem?
När många år gått ut på att serva och ha ansvar för andras liv och tandkrämstuber är det lite omvälvande, när saker börjar hända av sig själv och man kan åka iväg i baksätet i nå’n annans bil med en alldeles egen tandkrämstub och man vet att det finns fler kvar hemma. En liten stund känner man att man kan slappna av.
Vi var fyra släktingar i en bil, jag yngst för en gång skull och kände absolut minst ansvar. Underbart att sitta där i baksätet och bara följa med.
I en liten avlägsen by stannade vi för natten. Mysig stuga, fyra vuxna individer, som känner varandra väl, fast inte riktigt haft samma mönster sista trettio åren. Den ena hade lakan till den andra. En annan hade frukost. Ja, så där härligt gemytligt gemensamt och omsorg om varandra. Uppe i ottan skulle vi besöka ett fantastiskt vattenfall innan vi skulle fara vidare över fjället.
Vi vaknade till känslan av ”Morgon mellan fjällen”, psalmen vet ni och ute var det guldskimrande himmel och lite annalkande snö.
En städade köket, en annan packade bilen, en tredje gjorde sista bestyren på toaletten.
– Var är den lilla bruna tabletten som låg här, säger plötsligt sista toabesökaren.
– Va, vaddå för tablett? säger köksstädaren.
– Frånstötningstabletten. Den låg där på bordet bredvid vattenglaset, och nu är den borta, vattenglaset också.
Från effektivitets- och ”Morgon mellan fjällen”-känsla dras vi nu alla ur våra vattenfallsdrömmande tankar och försöker fixera blicken på den småblommiga vaxduken. Vi letar febrilt, som om den kunde ha undgått köksstädarens effektivitet.
– Hjälp, tänker jag. Frånstötningsmedicinen. God Gud! Hur ska det här gå? Här i denna lilla avlägsna by finns säkert ingen vårdcentral, eller apotek, och om så så har dom förstås ingen frånstötningstablett. Hjälp! Jag blir alldeles stel. Det känns som hans inopererade organ skulle skjutas ut ur kroppen när som helst, om inte den där tabletten kommer fram.
När jag åkte på den här resan tänkte jag faktiskt så fina tankar som att om nån glömt tandkrämen, så kunde jag låna ut. Men här i den här nya situationen blev jag helt ställd. Frånstötningstablett var så långt från en tandkrämstub man kunde komma.
Långsamt, långsamt går vi igenom händelseförloppet och vi känner oss som den urvridna disktrasan, som förmodligen alldeles nyss omslutit denna livsviktiga tablett. Vi tittar ner i diskhon, som har alldeles för stora hål. Det är kört, tänker jag.
Då säger tablettägaren, ännu mer långsamt, ”jag brukar ha reservtabletter här i ett sidofack på toalettväskan. Ja, där ligger den”, säger han triumferande.
– Puh, ibland är det bra att ta sig ut och in i andra sammanhang och få lite perspektiv på vad som är viktigt, även om det är hemskt roligt att upptäcka att ens barn nu köper egna tandkrämstuber.