Ibland stannar livet upp. Av olika skäl. Man vet helt enkelt inte vad man ska göra härnäst. Då kan man köpa sig ett pussel. Det finns olika grader av omöjligheter i livet och i pussel. Men också olika grader av möjligheter, om man väljer att se det så. Där på paketets framsida såg det så trevligt ut - berg, himmel, en spårvagn och en stad i rörelse nånstans långt borta. Det kan väl inte vara så svårt. Verkar vara en härlig plats. Men allt är inte som det ser ut, framförallt om man stirrar sig blind på detaljer.
Vi började, målmedvetna. Kantbitarna är lätta. Det är bra att börja lätt så man kommer igång, men ibland kan man lura sig själv. Det är en sak med formen på varje enskild bit och hur de passar in i nästa och i nästa. Om man bara har blicken på passformen och linjen kan man missa nyanserna, helheten. En halv dag höll vi på med kantbitarna, sen måste man ju äta. Pusslet låg på köksbordet. Det måste avslutas eller flyttas. Att förflytta ett pussel med endast kantbitar är fantastiskt. Man kan förflytta tjugo bitar i rad. I möjligheterna och omöjligheternas värld finns det också olika grader av tålamod. Kanske handlar det om något helt annat än tålamod, men det blev endast en sittandes kvar vid pusslet där i vardagsrummet med pusslet på det bord som ingen numer använder och därför blev pusslets plats. En väldigt dålig plats ur ljussynpunkt och även ur en massa andra perspektiv.
En väldigt bra plats att stanna upp livet på, i soffan, framför vardagsrumsbordet, ändå. Kanske inte helt idealisk ur ergonomisk synvinkel. Men, man kämpar på en bit i taget. En bit här, en bit där.
Som i livet.
Plötsligt har man en spårvagnsräls i synfältet. Varje kväll i en hel vecka. En hel vecka och bara två tredjedels pussel lagt. Det växer fram hus, människor. Man börjar få perspektiv. Kan se helheten. Men fastnar så lätt. Tar en promenad med hunden. Känner värken i låren.
- Oj, har jag träningsvärk? Men näe, jag har ju bara lagt pussel. Ups, jag har suttit med armbågarna på låren. Det är ändå då, trots ergonomiska problem eller kanske just tack vare det enorma fokuset eller friska luften - när man kommer tillbaka, som det bara rasslar till och bitarna faller på plats i långa rader. Och, man tror att man är i mål, i alla fall nästan. Det är då man börjar stirra ner i jorden, i den del där det liksom är olika nyanser av brunt och det sista bitarna inte faller på plats. Det är då man blir heligt förbannad och undrar om de lagt i fel bitar.
Till sist inser man att man skulle inte ha stirrat sig blind på passformen. Ja, det skulle helt enkelt varit bättre belysning, för de olika nyanserna av brunt har blivit en enda röra, och detsamma med himlen.
Det är då man inser att det finns fler pusselbitar med samma passform. Det är då man inser att det skavde nog lite när man satte de "enkla" kantbitarna.
Det är då man inser att man skulle köpt ett bamsepussel, eller valt ett enklare liv. Men ändå, kan man tänka, att det faktiskt är fantastiskt, bara man ger sig tid och får lite överblick, skapar lite bättre belysning, lutar sig bakåt i soffan. Ja, då kan man bestämma sig för att backa ett steg med de "lätta" kantbitarna och faktiskt till slut se hela det härliga motivet.