Jag knyter på mig skorna, de är smutsiga sen den senaste springrundan och utslitna vid tårna. De är säkert två år gamla, jag hade dem när pappa dog. Det är som en påminnelse att om jag bara inte hade bett honom att komma och hämta mig efter den där dumma orienteringsdagen hade inget av det hänt.
Bilen hade inte blivit påkörd av lastbilen, krockkudden hade inte löst ut och krossat nacken, säkerhetsbältet hade inte skurit in i axeln och pappa hade inte varit död nu.
Jag snubblar nedför trappen och går den korta vägen fram till elljusspårets början.
Pappa och jag brukade springa tillsammans, vi tog alltid samma runda. Den har jag inte vågat ta sedan… olyckan.
Mamma tjatar om att vi måste gå vidare. Det är väl klart att hon har rätt men jag har heller inte sett henne glad sedan... ja ni vet. Hon är alltid så ledsen, hon går till jobbet, kommer hem från jobbet, äter, sover men inget mer. Jag vet att de bråkade innan men hon älskade honom.
Elljusspåret är täckt av barr och gulbruna höstlöv och gör avstampen lätta. Jag springer hela vägen till där spåret delar sig första gången. Här brukade vi alltid ta till höger, den lilla stigen är nästan igenväxt och det gör ont när jag förstår att det nog bara var vi som sprang där. Jag vill inte att spåren av pappa ska försvinna så jag tror att det är anledningen att jag tar den stigen för första gången på nästan ett år. Det värker inom mig och jag försöker inbilla mig att det bara är den tunga andhämtningen.
Den stora eken som säkert är äldre än morfar står halvvägs in på vår runda och ser precis likadan ut. Ännu en gång blir klumpen i magen större, eken bryr sig inte om att pappa inte springer här längre.
Den skrovliga barken skrapar mot ryggen och gör den svarta träningströjan smutsig när jag sjunker ned mot marken. Vinden får björkarna som står en bit borta att prassla och gula björklöv singlar ned i spiraler och landar i mitt redan rufsiga, solblekta hår. Pappa han hade samma hår som jag men ögonen är från mamma. När jag var liten sa pappa att han älskade de ögonen till mamma, att det fanns så mycket kärlek och lycka i dem, men så har de inte sett ut på ett år.
Jag tar ett djupt andetag och försöker rensa hjärnan, det är bara att springa vidare tänker jag.
Precis när jag reser mig upp känner jag att foten har fastnat i en rot men det är för sent och jag faller igen. Jag ska precis ställa mig upp när jag ser något blinka till vid sidan av handen. Det är en ring. Jag lyfter upp den och metallen känns nästan varm. En härlig känsla sprider sig längs ryggraden och får musklerna att slappna av. Ringen är av silver och mitt i sitter en grön, diamantslipad sten.
Jag flämtar till när jag förstår vad det är. Jag vet att jag har sett den förut. Då satt den på ett finger som tillhörde en person jag tyckte mycket om. Han måste ha tappat den här på en av våra springturer. Precis när jag trär på den på fingret, den är lite stor men fyller mig med enormt mycket värme, hör jag vinden viska något. Jag flämtar till ännu en gång när jag hör pappas röst i mina öron. ” Ni sviker mig inte bara för att ni går vidare, jag vill inte att era liv bara ska innehålla sorg och saknad”.
Tårarna forsar ner för mina kinder och mina knän viker sig under mig.
– Pappa, viskar jag.
– “Jag älskar er”.
Jag sätter mig upp i sängen. Tårarna bränner i ögonen och innan jag förstår att det var en dröm ler jag, men när hjärnan börjar fungera försvinner leendet lika snabbt som det kom.
– Kom och säg hej då älskling, ropar mamma från nedervåningen. Hon låter lika sorgsen som vanligt så jag skyndar ned i pyjamasen och är nära på att snubbla på de mattbeklädda trappstegen. Hon står i hallen och ger mig ett sorgset leende som jag innan trodde man bara såg på olyckliga, romantiska filmer.
– Duschade du inte igår? säger hon och ler fortfarande på samma sätt när hon plockar bort ett gult björklöv ur mitt håret.
– Joo..
En liten gnutta hopp tänds i mig när jag kommer och tänka på björklöv från skogen. Jag tittar ned på handen och det får hjärtat att stanna för en sekund. Ringen sitter där på fingret. Den varma känslan försvinner inte när jag tar av ringen och sätter den på mammas hand. Hennes ögon spärras upp och håret fladdrar lätt i vinden som för med sig rösten.
Hon greppar hårt mina axlar och jag känner att hon skakar.
– “Jag älskar er och kommer alltid att finnas hos er men ni måste låta mig gå och fortsätta med era liv även utan mig.”
Precis som det gjorde för mig i drömmen forsar tårarna nedför kinderna på mamma. Hon ser på mig och med en skrovlig röst säger hon:
– Han har rätt.