Jag har varit på solsemester. Det började med att min mamma, som är 86 år, tyckte att vi skulle åka tillsammans. Okej då sa jag och tänkte att det där blir väl sen och kanske till och med lite senare än sen eller helt enkelt aldrig eftersom jag hatar att flyga, men samtidigt fantastiskt att få en hel vecka med sin mamma. Plötsligt ringer hon och säger ”vi behöver boka nu för sen drar våren igång och då har jag fullt upp med bina.”
– Jaha, jaa men, sa jag och tänkte på mitt jobb, på semesteransökan, på hunden, på matlådorna, på allt.
– 3:e mars blir det bra? Kanarieöarna blir varmt och skönt, sa hon, vi tar charter och all-inclusive.
– Okej, sa jag och kände hur lugnet omslöt mig över tanken att slippa laga mat i en hel vecka, över tanken på att bara glida med, ligga på stranden, prata, samla material till en krönika och kanske tjuvlyssna.
Bara några timmar senare ringer hon och säger, ”jag tycker vi åker till ett annat land istället, det tar bara 4,5 timme att flyga dit, men det går inte att få tag på charter så här snabbt,” säger hon, ”men det är inga problem, vi landar ute i öknen och jag har kollat upp lokalbussen”.
– Är det inte farligt där? säger jag.
– Nej då, säger mamma.
Sagt och gjort. Vi åkte. När vi kliver av planet står där en charterbuss och en lokalbuss. Vi kliver på lokalbussen. Totalt är vi tre passagerare. Längs med hela vägen till stranden är en gräns med högt taggstängsel.
Fördelen med att inte åka charter eller att åka till ett land folk tror är farligt är ju att man kan hamna på ett hotell med inhemska semesterfirare.
Vi glor eller kanske man ska använda ett finare ord, vi betraktar och pratar om och blir så på avstånd-bekanta med alla familjer och par och alla som är där, nästan som vi är del av alla dessa underbara familjer samtidigt som vi tror att ingen förstår oss.
Det går ganska fort det där att man invaggas i tron att man är enda svensk, kanske framförallt för att vi redan dag 3 tar oss till ett annat, verkligen fjärran-land för att se ett underverk. Det hade mamma nämligen alltid drömt om. Jag hade ingen aning om den drömmen, ens att man fick åka till det landet och ännu mindre att det fanns ett underverk där, minsann, så är det med lärarbarn, man kan inte ta in allt. Där högt upp på ett ökenberg i gassande sol, säger hon, ”du vet var du ska ringa va ifall jag tuppar av?”
– Ja, det vet jag, jag har mitt försäkringskort med mig.
– Bra, jag glömde mitt, säger hon, just när en beduin kommer galopperande förbi på sin häst.
Naturligtvis släpper hon inte blicken på honom och blir nästan översprungen av ett annat ekipage.
Tillbaka på stranden i vårt solsemesterland dyker det plötsligt upp en man som säger på ren svenska, ”vet ni var man får tag på såna solstolar?”.
– Va, säger jag, hur vet du att vi pratar svenska, ser vi så svenska ut?
– Ja, säger han, helt kort.
Tillbaka på hotellet ser jag plötsligt att han och hans tjej bor på samma hotell. Svagt i mitt minne anar jag att de kan ha suttit bredvid oss i matsalen, kanske flera gånger.
I säkerhetskontrollen på hemvägen blir mamma stoppad. Hon får en röd lapp på sitt pass, är utvald kan man säga. Efter en lång genomgång av väskan där vi trodde att det kanske var honungen som orsakade röda lappen, säger mamma, vad letar ni efter? Då lutar sig den unga säkerhetsvakten mot mammas öra och säger lågt, ”it’s our secret”. Det känns som hon vet mer om oss.
På planet hem sitter det svenska paret på andra sidan gången. Eller sitter och sitter. Han står upp, blicken är långt borta och han skriver som en besatt hela resan hem, den extra långa flygresan som var i motvind. Min mamma, som inte kan stilla sin nyfikenhet tjuvkikar, men han har skrivit så väldigt smått att det inte går att se. Jag anar att det finns fler än vi som tjuvlyssnar och betraktar. Jag känner en liten klump i magen. Man kan ju få ihop ganska mycket stoff på en vecka.
Väl hemma tar jag en promenad med hunden, och det är ju när man varit borta som man plötsligt kan se saker i vardagen med andra ögon, till exempel varför hunden alltid lägger sig ner tio meter innan möten med andra hundar och bara stirrar.
Barnen har ofta sagt, sluta glo, men vad hjälper det när man är nyfiken. Man blir som sin mor och hunden blir som sin matte.