Verbformer till exempel. Jag fick en gång ett synnerligen syrligt mejl från en läsare som undrade om jag inte borde gå om årskurs 3, eller helst tidigare och lära mig att det heter bytte, inte böt. Som i ”bytte skor”, inte ”böt skor”.
Jag blev mycket förnärmad och kollade SAOL, och se! Visst är böt en fullt användbar form av byta, om än dialektal. Så jag fnös (inte fnyste) för mig själv där jag satt, räknande mitt stolta ursprung till Dalarna.
Häromdagen läste jag en artikel där någon skrev om hur någon annan spridde något vad-det-nu-var. Men så heter det väl inte, tänkte jag. Spred heter det. SAOL igen. Jodå, båda formerna går bra. Tur att jag inte skrev något syrligt mejl.
Annat som kan förvirra är uttal. Här i Enköping uttalas ä inte sällan som e. Så är det inte i Dalarna. Den gången min Enköpingsfödde make skickade mig till förrådet för att hämta metutrustning gav det upphov till förvirring. Vad ville han ha, en tumstock eller ett metspö? Jag satsade på spöet. Lyckligtvis var det rätt.
Värre var det den gången en annan Enköpingsfödd via telefon skulle hjälpa mig skriva en vägbeskrivning. ”Sen går man Revleden” sa han. … Förvirring … ”Ursäkta jag hörde inte riktigt” sa jag. ”REVLEDEN” upprepade han … ”Förlåt, det bullrade här, kan du bokstavera?” … ”Vet du inte hur man stavar till rev, de där röda med yvig svans?” sa han, uppbragt. ”Jaså RÄV” sa jag. Då blev Enköpingsbon förnärmad, men kunde blidkas med ursäkter och förklaringar.
Språk är förunderligt, så gemensamt och ibland så förvirrande.