Hur många Enköpingsbor vet ens om att det i ett av husen på Lillsidan bott säkert tusentals migranter genom åren – människor som på olika sätt tagit sig till Sverige i hopp om att få stanna?
När boendet invigdes för sex år sedan var EP på plats och gjorde ett reportage. Sedan dess har vi mest skrivit om det i polissammanhang, när rutor krossats eller bråk uppstått i området. Och sällan, eller aldrig, hör man talas om boendet i andra sammanhang.
Varför har Migrationsboendet blivit en anonym koloss på Lillsidan? Borde vi inte vara mer intresserade av människorna som finns bakom dessa väggar, var och en av dem har ju sin egen historia att berätta, ett unikt livsöde som utmynnat i att de nu befinner sig i Enköping.
I veckan tillbringade jag två timmar på boendet och blev helt tagen av de berättelser jag fick höra. Visserligen var vår kommunikation ibland stapplande men med hjälp av telefonens översättningsapp kunde vi förstå varandra hyfsat. Det märktes att de verkligen törstade efter kontakt utifrån och helt enkelt något att göra.
De fyra beskrev en tillvaro som i princip bara går ut på att vänta. Städa, laga mat och vänta. Och hålla barnen sysselsatta. Asylsökande barn har rätt att gå på förskola men de har inte samma skolplikt som andra barn. Två av mammorna jag pratar med har barn i tioårsåldern som inte går i skolan.
En fristad har de dock hittat i Enköping. Mötesplatsen Lokalen på Kärrhöksgränd som drivs av Hyresgästföreningen med stöttning av kommunen. Därifrån har de också hittat till Matbryggan där de med gratismat från butikerna i stan får möjlighet att dryga ut hushållspengarna.
Det alla fyra upprepar är att de vill lära sig svenska medan de väntar. Även det verkar vara svårt att få till. Som asylsökande har de inte rätt att gå på Sfi (svenska för invandrare). Däremot anordnar länsstyrelsen aktiviteter för asylsökande. Det mesta av detta sker dock i Uppsala och även om de kan få bidrag för att åka dit måste de själva ta initiativet. Och för att kunna göra det måste de kunna lite svenska för att förstå upplägget.
En sådan aktivitet erbjuds dock på Ormvråksgränd. På fredagar kommer Svandammens musikförening dit och lär ut enkel svenska med hjälp av musiktexter. Alltid en början.
Kanske kunde ett faddersystem lösa problemet för många? Jag är säker på att de svenskar som ställde upp skulle få vänner för livet. Även om vännerna till slut måste lämna landet.