När jag växte upp satt de på allas fötter, träskorna.
Det mest obekväma man kunde ha på sig på fötterna; en träbit med en ovansida som kunde variera i färg. Vanligast var de svarta förstås men jag minns att jag också hade ett par ljusgröna, lite blanka saker. Och ett par blåa med mönster.
De blå träskorna var mina arbetsskor under ett år då jag jobbade på restaurang och nötte stengolv med brädbitarna. Inte konstigt att man fick ont i ryggen!
Men som man älskade de där träskorna! De fick ofta hänga med tills träet var så nedslitet att det inte gick att rädda. En person i min närhet berättar nostalgiskt om hur hans träskor fungerade perfekt som moppebroms när den riktiga bromsen lagt av.
Särskilt ergonomiska var de dock inte och egentligen inte särskilt lätta att gå i heller. Under några år dök de också upp i formatet platå. Mina vita platåträskor var så snygga! Men livsfarliga. En språngmarsch för att hinna med en buss slutade på akuten med en fot stor som en fotboll.
Tack och lov har skomodet utvecklats sedan dess. Trodde jag. Men nu är de här igen.
Nyligen hittade jag de röda varianterna på en hylla i en Enköpingsbutik. Nu kan ju minnet svikta men jag tycker det ser ut som om sulorna, eller vad man nu kallar trä-delen, är lite tunnare än de var då på 70-talet.
Inget att bromsa en moppe med så särskilt många gånger, alltså.