I år är det verkligen skillnad på tiden före sommarsemestern och tiden efter. Våren präglades av coronapanik. Nu är viruset fortfarande allestädes närvarande, men paniken har vikit undan. Man vänjer sig, som Kjell Höglund mycket riktigt påpekar i sin eleganta sångtext.
Vi försöker hålla avstånd och inte peta oss i ansiktet, men klarar naturligtvis inte av det i alla sammanhang. Det är mänskligt och inget att få panik över.
Att försöka hålla avstånd har blivit en del av vardagen, precis som det evinnerliga handtvättandet. Första gångerna man möter en människa med munskydd i vardagliga situationer hajar man till och det känns aningen bisarrt. Man vänjer sig.
Gymnasieeleverna är välkomna tillbaka till skolan efter vårens påtvingade distansundervisning. Det är mycket nytt, där eleverna uppmanas ta olika ingångar till skolan och vara utomhus mycket. Det går bra, enligt mina källor. Eleverna trivs utomhus. Men det är klart att det ofta kan vara trivsammare ute i augusti än i november.
Borta bra men hemma bäst. Enligt reklambladet där en vitvarujätte proklamerar för sina produkter står det "efter några veckor på vift så är det nästan ännu härligare att komma hem. Hem till tvättmaskinen med Wifi-styrning, spishällen med boosterfunktion och micron med inbyggd ångrengöring".
Vet inte vad ni längtar hem till, men jag saknar nog sängen och att få sitta på trappan i solnedgången mer än plinget från mikron de stunder jag är hemifrån.