En av förmånerna i yrket är att man en del dagar får komma ut i verkligheten och besöka riktigt uppiggande verksamheter för en gammal själ. Till det hör skolbesök.
För inte så länge sedan var jag på ett sådant besök och träffade en väldigt trevlig klass.
Efter uträttat ärende lyckades jag hitta tillbaka till den ingång från vilken jag kommit. Det ska sägas att det inte alltid är lätt att hitta tillbaka för en som kan gå vilse i för de flesta andra skrattretande enkla miljöer.
Nu skulle jag bara lokalisera skorna, som jag duktigt tagit av mig vid ankomsten till skolan, så skulle dagens första uppdrag vara lyckligt avklarat. Men vart i all sin dar hade skorna tagit vägen? Spårlöst försvunna! Nog var det väl ändå den här vägen som jag hade anlänt till skolan?
Efter en hastig blick inne i kapprummet kunde jag notera ytterligare ett mysterium. Det fanns inte på långa vägar lika många skor uppställda som jag mindes att det hade varit. Vart hade alla dessa skor tagit vägen?
Då fick jag syn på något utanför dörren. I en hög utomhus låg en icke oansenlig hög med skor, till synes ditslängda i raseri.
Glad i hågen över att ha lokaliserat mina skor tog jag på mig dem (uppfriskande svala). Jag hade lärt mig en läxa på kuppen. Se alltid till att ställa skorna på för ändamålet avsedd skohylla!
Så här efteråt förstår jag att det på den aktuella skolan måste ha varit livliga diskussioner om slarvigt uppställda skor. Alla (utom möjligtvis jag) måste ha vetat att skor alltid ska hålla sig på hyllan. Vi som slarvar får stå vårt kast.