Så här ett år in i pandemin har man vant sig vid olika slags skyltar som påminner en om att hålla avståndet. Här möttes jag dock av en för mig helt ny skyltflora.
Vandringen genom butiken kantades av handtextade skyltar med skarpt formulerade uppmaningar till kunderna om att inte stanna och prata med varandra.
Efter en stund upptäckte jag anledningen till de i mina ögon udda formuleringarna på skyltarna. Några kunder hade stannat till och stod och pratade med varandra.
De umgicks på ett sådant självklart sätt som man gör när man möter en bekant på bygdens naturliga träffpunkt och samlingsplats. Huruvida de fick utstå handlarens onda öga för sitt agerande är inget som jag vet. Hoppas inte det.
I Norrland kan man inte bara morsa och gå vidare när man träffar en bekant i butiken. Det vore otänkbart. Skillnaden är stor mot hur det är i den sedan långt före pandemin socialt distanserade Mälardalen.
Vi människor är alla, mer eller mindre, flockdjur. Kanske hjälper de personligt formulerade skyltarna i Ytterhogdal kunderna att hålla social distans. Det jag vet är att det känns svårt för dem att bara handla och gå vidare när de träffas på bygdens samlingsplats.
Hustrun och jag tycker om att gå och handla tillsammans. Det har vi alltid gjort. Men nu går vi in var och en i butikerna, utom häromdagen då vi skulle införskaffa något gemensamt till hemmet. Vi gick in tillsammans och skämdes en smula när vi tryckte oss mot väggar och vrår i en hopplös kamp för att försöka undvika mänskliga möten.