Åkte till Hårsbäcksdalen förrförra helgen för att njuta av naturens stillhet. Det visade sig att vi inte var de enda som hade kommit på samma idé. Den rejält tilltagna parkeringsplatsen var full. Bilar var även uppradade längs den smala grusvägen.
Den vanliga stillheten i naturreservatet hade bytts ut mot en ständigt närvarande ljudmatta av skrikande barn och skrattande vuxna. Vi trängde oss fram mellan horder av 70-plussare och barnfamiljer mot hängbron i botten av den fantastiska ravinen. Bara för att mötas av ännu fler människor.
Förra helgen styrde vi kosan mot en plats där vi aldrig tidigare har varit. Färden gick till Fjällnora friluftsområde, en bit utanför Uppsala. Här var inte parkeringen full, men den är å andra sidan enorm vid en jämförelse med Hårsbäcksdalens parkeringsfaciliteter.
Många barnfamiljer var där, vilket är mycket förståeligt med tanke på den väldigt roliga lekplatsen. Vi lommade iväg längs med stranden. Man fick kryssa fram mellan granar och vilsna akademiker.
Dagen innan hade vi lytt kollegan Hedenlunds uppmaning och inventerat beståndet av backsippor på Vånsjöåsen. Även där var det tämligen väl befolkat (av människor alltså), dock inte lika tätt med folk som i Fjällnora och Hårsbäcksdalen.
Hemmaplan, Gröngarnsåsen och Dyarna, har också förändrats märkbart under de senaste veckorna. Man får tänka sig för och se sig noga omkring innan man vågar släppa en liten brakare. Det verkar alltid stå en människa och lura bakom nästa trädstam.