Jag sitter på fikarasten på jobbet och pratar om stigen och skogen bakom Fanna IP och tjatar om att jag aldrig varit med barnen där. Jag pratar som om det var något oupptäckt, jag kan höra mig själv nu efteråt, hur pinsamt det är, att jag tyckt att jag har varit en förälder som varit ute med barnen mycket, typ i naturen, men hur den bilden nu visar sig lite skev.
– Men dina barn har ju varit där, Ida, säger min kollega. Det är ju det som är Trollskogen.
Oj, jag sjunker ner i stolen och skäms, och jag kan skönja minnen av hur lärare och barn berättat om allt de gjort i den skogen – till och med matte.
– Aha, är det Trollskogen? Men jag har aldrig varit där, förrän nu, när jag och hunden letar checkpoints.
Och så där håller det på, jag delar med mig av mina upptäckter och får svar som om jag var från yttre rymden, när jag i min nya orienteringsfas betar av kontroll efter kontroll. Barnen har varit överallt, men inte jag, fram tills nu. Jag är besatt och blir lycklig både av varje kontroll jag hittar och varje magisk skogsdunge eller glänta eller vacker stig jag tar mig till. Ett av barnen säger, men det där är ju inte orientering på riktigt, mamma, du använder ju GPS! Min egen mamma säger, har du kompass? Näe, jag har ingen kompass, jag har en app, men man måste ändå läsa kartan, hitta stigar, hitta höjder och stenar och djup, man måste höja blicken och få perspektiv och kan inte helt förlita sig till gps:en och plötsligt minns jag också min barndoms orientering på åsar och myrar i Västerbottens inland. Jag tycker nog att jag är lite orienterare ändå, trots att jag inte alla dagar har tid att klä mig orienteringsanpassat, faktiskt aldrig. En morgon fick jag punka på cykeln. Det var nog efter min lilla cykeltur runt Gröngarnsåsen, där jag faktiskt stressade lite på slutet, för att hinna med en kontroll till och cyklade på stigen. Det är nog inte riktigt okej kände jag, att som orienterare cykla på stigen och straffet kom snabbt. Säkert en liten tagg utskickad för att hejda mig.
Dagarna går och suget på checkpoints består. Hunden äter mer och jag beställer hela två burkar chokladbollar och dammsugare från en skolelev som ska på skolresa och tänker sen att det kanske inte är den bästa provianten i skogen, men ju fler checkpoints desto fler kalorier suktar jag efter. Plötsligt går vi mer än en mil om dagen. Jag har ingen aning om vad som driver mig, men när jag häromdagen var vid gamla vattentornet i ösregnet kände jag att jag nog ska börja springa igen, så det går lite fortare. Fler checkpoints leder till fler chokladbollar. Då kan jag äta dom där chokladbollarna när jag kommer hem, kanske en för varje kontroll.
När jag kikar i ”hittaut”-listan, det är så det heter, mitt nya intresse, då ser jag fler bekanta mammor som verkar ha hamnat i samma ”barnen har blivit stora vad gör jag nu”-läge. Jag undrar om de är lika överraskade över att de inte hade koll på alla skogar som deras barn har varit i. Nä, förmodligen inte. De är nämligen lärare de flesta av dem ser jag när jag nagelfar listan. Då kan man fundera om inte det är lite fusk, eftersom de redan varit i alla gläntor och på alla stigar, men nej, det fusket förtjänar dem som har tagit barnen ut i skogen, medan jag gjorde annat. Taggarna får jag ta hand om själv, helt enkelt.
Har man misslyckats att vara en god orienteringsmorsa kan man alltid kompensera med att ge hunden det barnen inte fick av mig och naturen. Ah, nu förstår jag. Det är därför han alltid springer till barnens gamla lärare när han rymmer. Han ville till Trollskogen.