Finns det något ljuvligare än lövsprickningstider?
Som kollegan Jagemo konstaterade härförliden, den bästa tiden är mellan hägg och syrén.
Och just när den stora rödeken på gården vecklade ut de första gröna bladen i sin stora lövkrona - så sågades den ned!
Angripen var den av både det ena och det andra, så det måste göras. Men ont gjorde det i många hjärtan. Boende samlades på gräsmattan för att följa den sista färden för jätten.
Träd engagerar. När de stora popplarna vid Alstabadet togs ned, även de ålderstigna och murkna, gick protestvågorna höga på sociala medier.
I sagor och sägner är träd ofta besjälade, kanske är det därför de berör. De står för trygghet och ombonad och ofta har de följt tidervarv och släkters gång.
När den enorma björken vid sommarstugan föll för ålder (och insektsangrepp) försvann en del av barndomens minnen med den.
Men jag är inte den blödiga typen egentligen, kalhyggen har alltid gett mej ro i själen. Där plockar man murklor om våren, hallon om sommaren och planterar även små skogsplantor som med tid och ålder kommer att susa i vinden. Och så luktar det så gott på kalhyggen!
Träd är även utmärkta producenter av pinnar, det uppskattas av golden retrievern som har en tydlig gen av bäver i sina ådror. Varje morgon ska minst en pinne bli flis på någon av stadens gräsmattor.
”Du får stickor i munnen och i magen” upplyser jag henne.
”Skiter väl jag i, fibrer är nyttigt” avfärdar hon mig och rullar med stort behag över pinnen som även är en utmärkt ryggkliare.
Vad gjorde man utan träd?