På jobbet är det fokus på jobb.
Det kan hända att det finns kollegor som lyssnar på musik eller poddar i sina lurar. Eller så lyssnar de igenom intervjuer. Har faktiskt inte frågat vad de lyssnar på och hur de arbetar bäst. Jag vet bara att jag knappt klarar av att lyssna på radio vid min arbetsplats. Det är alldeles för lätt att dras med i minnen och känslor när den ena efter den andra bra låten spelas.
Jag älskar musik och är allätare, som det heter. Men med försmak för att passa på att dra igenom lite pinsamma schlagerlistor i bilen när ingen hör. Och nu, äntligen, kan jag koncentrera mig på att sjunga det högsta jag kan igen i bilen på väg till jobbet. För nu när väglaget är bättre känns det så mycket "lättare" att köra bil.
Den här veckan har spellistan uteslutande programmerats med låtar som väcker vår- och sommarminnen. Den här fantastiska känslan av stort hopp infinner sig. Förväntan och pirr. Vilka minnen kommer jag skapa i år? Vilka varma sommarnätter kommer jag sitta och minnas på ålderdomshemmet? Och vilken låt kommer vara sammankopplad med just årets semester eller första stråket av doftschersmin som drar in genom det öppna köksfönstret?
Jag kan också få betydelsefulla delar jag hakar upp mig på. Delar som jag kan spela om och om igen. Ibland räcker det med att tänka på en liten del av en låt för att ändra känslan i kroppen så goda minnen forsar fram. Vad sägs om glädje, varma klippor även när solen gått ned, lägereld, gitarr och att livet känns enkelt? Det är en bra känsla.
Prova.
Två minuter och femtio sekunder in i Hotel California. Nio ord. Några solklara sekunder av något som inte går att förklara.
Det är bara bra helt enkelt.