Det visade sig vara ett utmärkt exemplar som nu blev mitt. Mekaniskt var tvåtakts-Saab så enkel, att man med hyggliga kunskaper om vanliga mopeder, lätt kunde gå över till Saab. Konstruktionen var dock lite egendomlig på vissa punkter. Fördelaren satt längst fram i motorn, vilket gjorde att den omedelbart dog vid regnväder. Kylaren satt bakom motorn så kylningen var inte den bästa och vid inspirerad körning kunde det hända att motorn skar.
En rolig eftermiddag på is krävde ibland en ny motor. Det fanns förr obegränsat med Saabsnurror på de flesta bilskrotar och eftersom motorn bara vägde obetydligt mer än en mopedmotor var bytet snabbt och lätt gjort. Bensinblandningen gjorde att om man råkade blanda i någon procent för mycket olja i soppan, så lade man snabbt trakten i en besvärande
Lützendimma. I reklamen från tidigt sextiotal påstods att bilen var bäddbar. Det stämde säkert om man var runt en meter lång. Vi övriga avstod gärna. Däremot var det föredömligt lätt att slänga ut inredningen och därmed få oanade utrymmen, om man till exempel behövde flytta. Det behövde man ofta för femtio år sedan. Tillfälliga bostäder och studier på olika håll gjorde att man inte samlade på sig mer än vad som rymdes i en proppfull Saab.
En annan egenhet med bilen var frihjulet, som uppfunnits för att inte motorn skulle bli utan smörjning när man släppte gasen. Det ställde lite extra krav på bromsarna.
Med bilen tungt lastad med bohag och precis avhyst från ett rivningshus, var jag på väg till något nytt lovande ställe.
För femtio år sedan höll Sverige på att omvandlas från en Faluröd idyll till dagens glädjelösa gråhet, med identiskt lika betongsarkofager i alla städer. Det gjorde att man ganska lätt kunde hitta objekt att bo i tills det var dags för betongen. Nåväl, min Saab puttrade på i vintermodden och med lite dåligt samvete för frambromsar som jag inte hunnit byta, höll jag modest hastighet. Då uppenbarade sig en brant backe nedåt. Försent insåg jag att kombinationen tung last och dåliga bromsar gav en okontrollerad färd rakt emot….. ja, antingen rakt ut i skogen eller in i en snöhög vid sidan av vägen.
Med kamikazepiloten som förebild styrde jag mot snöhögen och belönades med en smäll och en massa snö i luften. Efter att ha fått tillbaka andan kravlade jag mig ut och blev bärgad av en bonde. Saaben överlevde och fick nya bromsar samt en sned kofångare.