Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för att bli ensam när jag blir gammal. När jag tittar ut genom fönstret på min övervåning ser det rätt dystert ut. Lika dystert som sparförslagen för hemtjänsten.
Förhoppningsvis lever jag ett långt, friskt och lyckligt liv. För att sen dö knall och fall. Men jag vet inte hur min ålderdom kommer se ut. Kanske kommer jag inte klara mig själv och behöver hjälp av hemtjänsten. Eller bo på äldreboendet som ligger på andra sidan kyrkan.
Jag har sett sorgen. Hört desperationen. Känt handen som inte vill släppa min.
– Måste du gå redan? Men du kom ju nyss?
– Jag är ledsen men vi har bara tre minuter egentligen för att lämna en matlåda. Och nu har jag varit här, ja få se, åtta minuter...
Alla har inte en livskamrat. Huset är tomt och tyst. Inga barn som hälsar på. Inga vänner kvar som har pigga ben och kan komma över på kaffe.
Vad ska jag göra om jag sitter där helt själv? Om mina ögon är gamla och inte låter mig läsa eller se på tv. Mina händer är knotiga av värk och säger nej till att virka. Benen bär mig knappt till toaletten. Hur ska jag få dagarna att gå?
Jag har upplevt så mycket glädje när jag arbetade med hemtjänst. Det finns ingen bättre känsla än att få se glimten tändas i en människas ögon.
Tyvärr minns jag inte bara alla betydelsefulla livsberättelser de äldre delat med sig av till mig. Eller glädjetårarna när jag brutit mot arbetsreglerna och åkt och handlat bröd som tagit slut. Eller tacksamheten när jag hjälpt till att plocka av en vinbärsbuske på min egen rast.
Det jag minns mest är hur otillräcklig jag känt mig.
I hemtjänsten är det inte bara minutstyrda besök. Det är också oerhörda mängder stress, ishala uppfarter, bensår, smärta, blöjbyten och tunga lyft.
Och äldre i ensamhet.
En del har sett fram emot att någon kommer med en matlåda varje dag. Den är dyr men de tycker att den är värd tre minuters sällskap. Kanske är det den enda mänskliga kontakten de har på hela veckan.
De tigger och ber om att få prata några minuter till. De behöver höra ett "Hej, hur mår du?" och se ett leende. För även om de fortfarande kan gå på toaletten själva och kämpar på där hemma, så har de gett upp att ta sig till affären eller laga mat.
Matlådan är för en del vad Facebook är för andra. För vissa, bara tre minuter om dagen, en möjlighet till att få ur sig allt de tänker på.
I sparförslagen finns, förutom att ta bort matlådorna för många äldre, också tankarna om att i framtiden finns inte några hinder för digitala tillsynsbesök dagtid, med hjälp av en kamera. Medicinerna kan komma ersättas av en läkemedelsautomat, istället för hjälp vid ett besök.
Varje kund som har ett tillsynsbesök om dagen kostar cirka 103 000 kronor per kund och år. Jag tror inte kommunen kommer ha så mycket kostnader i framtiden. Människor kommer dö ganska mycket fortare utan mänsklig kontakt och fysiska besök.
Äldreboendena är fulla och har kö. För många lite av dödens väntrum, istället för att de äldre ska kunna leva i glädje och samvaro med varandra medan de har hälsan kvar.
Många får leva ensamma i var sitt hus istället.
Tre minuter... Jag kommer bli den där tanten som har en skål med karameller som jag kan muta hemtjänstpersonalen med så jag får åtta minuter.
Om jag nu kommer förstå hur jag ska köpa godispåsen genom e-inköp, som också står på listan som sparförslag.