Vi människor är inte alltid särskilt ädla. Egoism är ett naturligt tillstånd. Det skriver åtminstone jag under på efter noggranna studier av mitt inre liv. Man är nog trots allt sig själv närmast.
Jag och mitt ressällskap var på väg till Ischgl i Tyrolen i Österrike. Vi hade åtminstone påbörjat resan mentalt, börjat drömma oss bort och dit. Förra veckan var det meningen att vi skulle åka skidor i bergen där.
Den snabbt tilltagande spridningen av coronavirus kom emellan. Det har för övrigt visat sig att det var just i Ischgl som väldigt många svenskar, norrmän och andra skidturister smittades. Lagom till vår resa dit sa UD stopp. Resan blev avbokad och det var tur – så här sett efteråt.
Skidor och pjäxor stod framme som en påminnelse om drömmen om skidresan. Vi längtade intensivt och ville fortfarande i väg. Jag bokade in oss till en ny resa, till en annan ort i en annan österrikisk delstat. Drömmen levde vidare.
På morgonen fredagen den 13:e (när annars?) nåddes jag av beskedet om att delstatens regering beslutat att stänga alla liftar. Därmed var även denna resa avbokad.
Otur? Nej, det var en himla tur. Ibland, till och med ganska ofta, är det tur att andra människor styr och ställer och tar beslut för min räkning.
Låter man den egna egoismen styra över ens liv kan det faktiskt få katastrofala följder för andra, men också för en själv.
Det är något som är värt att begrunda när man står inför valet mellan att chansa och leva som förut eller att ta det säkra före det osäkra och backa ett steg.