Lodjur? Nej, det är vår katt "Agent Gibs". Jag hoppas han springer fort om han ser ett lodjur.
En granne som bor lite längre bort var och knackade på hos mig igår kväll. Han letade efter sin katt Sickan.
– Du vet, Sickan brukar alltid ha en plan, sa grannen.
Men nu hade han varit borta i fyra veckor.
Han ville vrida och vända och ventilera vad som hade hänt med sin pälskling. Och det kan jag förstå, för jag har själv katt. Det är en gnagande oro när det gått ett par dagar och han inte kommit hem. Oftast har han dragit när han blivit sur över att jag varit bortrest ett par dagar eller tre, även fast jag haft kattvakt.
Grannen berättade att vi tydligen har ett lodjur mellan oss, som setts i sex veckor när den gått ute vid åkern. Tjohoo. Wow. Jag tycker de är så vackra. Och jag är inte förvånad, för lodjur har setts i många år ett par kilometer bort. Även fast jag bor ganska nära stan har jag haft både vildsvin och kronhjortar som stått utanför ytterdörren när jag kommit hem, både en härlig och ibland skrämmande upplevelse att bo på landsbygden.
Men sen fick barnen höra om lodjuret, och njutningen var över. In i det sista i morse lekte de leken tusen frågor, om vad vi ska göra om lodjuret dyker upp hemma i trädgården. Är vår katt hotad? Vad gör vi om det kommer smygandes längs grusvägen när vi går från skolan?
Jag har en uppgift idag säger barnen. Att ta reda på allt om lodjur. Själv är jag inte så väldigt orolig för attack, för uppenbarligen är de väldigt skygga. Det enda jag kunde komma på var:
– Tjejer ni vet ju att alla djur blir sura och vaktar sin mat om man går fram och stör. Så skulle det mot förmodan sitta ett lodjur i vår trädgård och mumsa på ett rådjur – gå inte fram. Kanske blir lodjuret jättearg och fräser som bara den.
– Du menar fräser som du gör när vi vill smaka på ditt lördagsgodis?
Ridå.
