Och snart är hösten här.
Efter ett par veckors ledighet kom jag tillbaka till redaktionen igår. Jag stod här och log och sa att det var så skönt att börja jobba igen. Att det liksom kan vara härligt när barnen börjar skolan igen. För det har varit full fart hela tiden.
Barnen vill göra så mycket som möjligt på sommarlovet så klart. Men jag har längtat och sett fram emot lite rutiner igen. Jag vill gärna ta tag i saker och få dem gjorda. Något som kan tyckas omöjligt på ett sommarlov när man även ska njuta av stunden med sina barn.
Den positiva känslan jag hade igår av att nu kommer allt rulla på i gamla vardagen dämpades lite på vägen hem i bilen. Helt plötsligt började jag fundera på allt som tillhör vardagen. Och kände stress.
När börjar alla barnens aktiviteter? Fotbollen är igång. Hur var det med ridningen? Skulle den börja med en tävling till helgen? Det börjar trilla in mail om föreningsavgifter och papper från skolan att fylla i. Barnkören ska ha uppträdande och sammandrag med fotbollen. Och hur var det med tvärflöjten...
När jag hämtar barnen på fritids påminns jag om den eviga jakten på skor och kläder. Olika hyllor på fritids och skolkorridoren skapar kaos ibland när man inte vet var extratröjan är. Eller som igår, när terminen inleddes med att en gympaväska blev kvar utanför klassrummet. Där får den hänga till idag eftersom det var låst i den korridoren. Det tar väl en vecka så kommer hyllorna bestå mest av fina teckningar och pysselprojekt, istället för ordningsamma högar av kläder.
Påmind om att vardagen ofta består av en jakt på tålamod och tid tog jag tidigt imorse ett djupt andetag. Och kände mig rätt nöjd över att jag i alla fall låg lite steget före. Glatt visade jag den yngsta dottern de nya gummistövlarna vi köpte i söndags. Hon hade starkt påpekat att de gamla var för små.
– Nej dom ska inte med till skolan de är för stora, säger dottern.
– Hur är det möjligt? Du provade ju dem och sa att de var perfekta?, utbrister jag.
– Ja mamma. Till hösten kommer de vara perfekta med raggsockor i, svarar hon stolt.
Inser med skräckblandad förtjusning att min dotter ärvt egenskapen att alltid vilja ligga steget före och täcka upp för kommande situationer. Men ofta glömmer bort den där "storleken" där emellan. Den som får nuet att fungera perfekt.
Livet. Det rullar på.