Humlorna surrar, fåglarna flöjtar och vågorna kluckar mot stranden. Antar jag. Jag har egentligen ingen aning. Jag har proppat igen mina hörselgångar med hörlurar och kan bara gissa hur sommaren låter runt omkring mig. Jag lyssnar på Sommar i P1, en deckare av Kristina Ohlsson och musik av Bo Kaspers Orkester. Alldeles för mig själv.
Ser jag mig omkring är jag ju inte ensam om det. Överallt rör sig människor med antingen jättestora bulor utanpå öronen eller pyttesmå pluggar inkilade i vaxet. Alla är inneslutna i sina egna världar och totalt frånvända verkligheten utanför. På något konstigt sätt tycks dessutom synförmågan påverkas eftersom människor med hörlurar titt som tätt kliver rätt ut i trafiken utan att se sig för.
Och som sagt, jag hör också till lurfolket och det har sina fördelar. Jag kryper in i min podd och stänger av familjen och även om jag skulle råka höra någon hojta om ett par borttappade solglasögon kan jag låtsas att jag inte gör det. Med en ljudbok i öronen orkar jag stryka nästan en hel tvätt och jag inbillar mig att jag promenerar raskare och tränar oftare med rätt musik i lurarna. För att inte tala om överlevnadstricket att med hjälp av ett soundtrack i öronen låtsas att jag är huvudperson i en film så att jag kan hantera både spilld mjölk och andra motgångar.
Men frågan är om vi inte förlorar något på vägen, när vi avskärmar oss från varandra och världen med våra hörlurar. Visst kan det kännas knäppt att välja krimpodd före koltrast men det kan jag överleva. Alla ljud i vardagen är ju inte heller direkt örongodis. Föreställ dig exempelvis ljudet av skramlande kundvagn på grusig parkering. Det dränker jag gärna i lite soul.
Värre då att vi går miste om gemensamma upplevelser med andra människor. Att lyssna på en låt, upptäcka något särskilt i den och känna något. Tillsammans. ”Att flyta en sekund i samma ström”, kallade komikern Ina Lundström den känslan i sitt sommarprat förra sommaren och refererade till en textrad i låten När ska vi dela av Jan Hammarlund. Den känslan som förhöjer upplevelsen, som gör den till något mycket större än den individuella.
Ibland kan jag faktiskt sakna de gamla bergsprängarna. De stora ljudvidunder som vi kånkade på, till stränder, på bussen, ja till och med på tågluff. Jag hade kompisar som kopplade bilbatterier till kassettbandspelare för att hålla musiken igång en hel dag på stranden. Och så kunde man samlas, nästan som kring lägerelden och lyssna på samma musik, i samma ögonblick. Dela.
Såklart kunde det uppfattas som extremt störande men visst var det ändå en upplevelse. Och dessutom vågade vi visa för varandra vad vi lyssnade på. Ingen smusslande lyssning i tättslutande lurar. Att se varandra i ögonen, om det så är för att bli tillsagd att sänka volymen, måste väl ändå betyda något? Hellre lite irritation än att undvika all interaktion.
Att dessutom exponeras för musik eller radioprogram som jag själv aldrig valt i min streamingtjänst borde väl rimligtvis göra min värld lite större och förhoppningsvis roligare. Där kanske finns något som jag älskar utan att ens veta om att det finns.
Så, låt oss vara tacksamma för epadunket som frikostigt sprids från a-traktorer på gator och parkeringsplatser. Fröken Snusk och de andra påminner om vikten av att dela gemensamma upplevelser ibland. Sedan kan vi bjuda på lite punk eller Povel Ramel eller något helt annat.
Skruva upp bilradion och lyssna på något tillsammans på semesterresan. Eller stäng av och dela tystnaden en stund. Låt dina öron få vifta fritt i sommar.