På väg till jobbet idag hörde jag på radion om de där övermänskliga varelserna igen. En kille som precis badat för tusende dagen i rad. Han har alltså inte missat ett dopp utomhus en enda dag på flera år. Imponerande.
Så himla kallt. Brrr.
Jag prövade förra vintern att bada i en älv tillsammans med svärmor. Det blåste och jag som är så frusen av mig i vanliga fall hade svårt att få av mig kläderna. Till slut stod jag i alla fall där redo. I baddräkt, vantar, speciella badstrumpor och viktigast av allt så satt min killes Liverpoolmössa på.
Den var nämligen knallröd, så då kanske det hade funnits hopp om att hitta mig om jag flöt iväg i den strömmande älven.
Jag har sett mitt och svärmors dopp på video efteråt. Vi fick vada ut en bit. Svärmor sjönk ner i vattnet som om hon satt på ett kafferep och småpratar om hur jag skulle göra.
Tre sekunder.
Längre än så var jag inte i. Och det kändes som en evighet. Och jag njöt inte.
Jag fick himla fin traumabehandling efteråt. Min svärmor hade förberett min upptining i minsta detalj. Det fanns värmekuddar och värmekappa och värme hit och dit. Men jag frös ändå. Kanske i flera dagar. Jag minns inte. Bara att jag inte kände mig speciellt stolt över min insats.
Jag har badat isvak tidigare, men då har bastun funnits där före och efter. Mitt första riktiga vinterdopp hade jag tänkt skulle leda till något finare än plåga. Kanske till något att längta efter. Det ser så skönt ut på bild när svärmor och hennes badgäng sitter där i älven dag efter dag, året om.
Det infann sig aldrig nån kafferepskänsla för mig. Men jag kommer säkert göra det igen – för att få pluspoäng på svärmor.
Jag har visualiserat att kommande vinter kliver jag i som om det vore en solig dag på Zanzibar. Och sitter där och smuttar på en iskaffe latte i en vacker porslinskopp med snirkligt öra.