Jürgen Klopp
Jag gick ut och googlade på vad som hänt just den här dagen genom åren. Det är lite halshuggningar, död och mord och andra former av avslut.
30 januari 1969 gav The Beatles sin avskedsspelning på ett hustak i London. Min mamma är ett stort Beatlesfan, så jag kan tänka mig att hon grät en skvätt när hela den sagan var över. Hon har berättat om konserten hon var på i Stockholm 1964, och jag förstår den där helt vansinnigt stora känslan av glädje och gemenskap som hon försökt förklara.
Det krävdes bara att jag åkte till Anfield med min kille för att få uppleva det själv.
Och det är nu vi kommer in på mina sportkunskaper då.
Fotbollsarenan Anfield i England har varit klubben Liverpools hemmaarena sedan slutet av 1800- talet. Där får det plats över 60 000 i publiken. Och vi var två av dem för ett par år sedan. Känslan är helt obeskrivlig när det är proppat med supportrar som tillsammans sjunger "You'll Never Walk Alone" innan avspark. Magiskt.
Förutom att jag totalt rycktes med i glädje, pubbesök, guidad tur i omklädningsrummen och fotografera viktiga monument, så minns jag en person som verkar ha betytt allt för alla.
Jürgen Klopp.
Denna glada, inspirerande, roliga och härliga tränare för Liverpool som för några dagar sedan meddelade sitt avslut på sagan. Han säger att han åtminstone ska testa att leva ett vanligt liv, för energin börjar ta slut.
Jag som nyligen skrivit en krönika om hormonsvängningar och lite tårar kan skönja från en närståendes emoijis han sände, att det här är nog något om nåt, som får även en man i svängning.
Även jag tycker det är förbaskat sorgligt att Jürgen Klopp slutar. Jag hade verkligen sett fram emot att få se honom springa runt på planen och interagera med publiken nästa gång vi åker till Anfield.
Jag får väl trösta mig med att titta på gamla klipp på sociala medier.
