Efter åtskilliga varv runt kvarteret ser jag faktiskt en bil lämna sin plats men precis när jag är framme kniper en arbetskamrat den framför ögonen på mig. Vrålet går inte längre att kontrollera och det känns som att jag besitter en sådan styrka att jag skulle kunna lyfta upp kollegans löjliga lilla bil och kasta i väg den med mina bara händer.
När jag en stund senare animerat fäktande och ganska högljutt återger händelseförloppet i arbetsrummet ser jag att en jämnårig kollega ger mig en road och menande blick. Den uttrycker både medkänsla och igenkänning men allra mest ett tydligt ”du vet ju varför du blir så arg”. Ja, jag vet. Jag är i klimakteriet. Denna fantastiska fas i livet som tycks kunna innebära nästan vad som helst.
Vallningar och svettningar har en ju hört om till leda. Viktuppgång och torra slemhinnor också. Och visst talas det även en del om humörsvängningar. Men att det var så här omvälvande hade jag faktiskt aldrig kunnat föreställa mig. Att det kan svänga från raseriutbrott med omkullvälta bilar till sömnlösa nätter med tyngden av en mindre elefant över bröstet, orolig för något vardagligt som jag förr aldrig ägnade så mycket som en tanke.
Först blir jag arg på själva fenomenet. Vad är det för vits med att håret på huvudet tunnas ut medan det frodas på överläppen liksom? Det känns som ett dåligt skämt av vår skapare att vi ska behöva tampas med egna hormoner samtidigt som vi tampas med våra tonåringar. Inför eleverna lyckas jag någorlunda behålla lugnet. Värre hemma med familjen. Kollegerna får också sin beskärda del.
Är det bara jag som sätter på kaffe på det här stället, gormar jag en fredagseftermiddag och möts av frågande blickar.
Faktum är att jag kläcker ur mig både ett och annat som förvånar mig själv. Säger åt någon på ett möte att skärpa sig och lyssna. Säger åt en annan att spola efter sig på toaletten. Svär och står i. Säger ifrån. Och njuter.
Det är förstås svårt att veta vad som är vad. Är det själva bristen på hormon eller biverkningar av medicinen som tas för den som ger ilska och nedstämdhet? Eller är det jobbet, äktenskapet eller något annat det är fel på? Om familjeterapeuter talade mer om klimakteriet skulle inte lika många par behöva skilja sig, hävdar en väninna. Hon har möjligen en poäng.
Kanske handlar det inte om klimakteriet alls. Kanske har jag bara fått nog. Kanske har jag hört för mycket skitsnack, mansplaining och annat idiotiskt för att kunna knipa käft. Eller så är den här hormonvirveln precis vad som behövs, för att våga ta bladet från munnen. Att släppa på spärrarna är kanske hela den evolutionära vitsen med övergångsåldern? I så fall välkomnar jag den med öppna armar. Om en kvinna på 55 inte törs säga vad hon tycker, vem ska då våga?
Letar du efter hormonellt lugn? undrar annonsen för en burk oproportionerligt dyra kapslar som sägs lindra klimakteriesymptom. Aldrig i livet, fnyser jag provocerad. Eller, jag kan väl låta hormonerna stilla sig en aning. Jag kan tugga någon rödklöver för att slippa vakna i en svettpöl om natten. Men själv har jag verkligen inte lust att lugna mig. Jag tänker ta mitt uppdrag som klimakteriehäxa på fullaste allvar.
Så, huka er i bänkarna, nu laddar jag om!