Om jag vill kan jag ligga i soffan och bingetitta serier, jag kan läsa böckerna som jag inte hunnit med under hösten, gå långa härliga promenader, göra fotoböcker, röja i garderoben och sortera i tankarna eller inte göra någonting alls.
Jo, visst vet jag att man bör fånga dagen och leva i nuet. Verbet carpa var med på nyordslistan redan för tio år sedan och den romerske poeten Horatius myntade uttrycket Carpe Diem för si så där 2000 år sedan. Så det har hängt med ett tag och präglat oss människor i många generationer.
Men jag har börjat att tvivla. Hur är det ens möjligt att fånga dagen? Det är svårt nog att fånga ett ögonblick. Om inte annat eftersom dagarna så här års så korta att de hinner försvinna i skymning medan man blinkar och dessutom känner jag mig lite förvirrad i tiden, här mellan helgdagarna vid årets slut. Horatius levde förstås inte i decembermörka Norden men jag är inte övertygad om att jag trivs bäst i att befinna mig här och nu.
För det första har jag drabbats av det tillstånd som kallas empty nest-syndrome, eller tomt bo-syndrom. Äldsta sonen har flyttat hemifrån, hur det nu är möjligt eftersom han nyss var en bebis, och lämnat en märklig tomhetskänsla kvar i sina föräldrar.
Jag kan väl erkänna att jag tidigare, kanske inte hånat men åtminstone förvånats över hur människor i omgivningen sörjt sina utflyttade barn. Allt är ju som det ska liksom. Barnen lever och har hälsan. De vill och vågar pröva sina vingar. Inget att gråta för. Nu vet jag bättre. Fånigt leende fastnar jag med blicken stirrande på gamla foton och filmsnuttar från när barnen var små. Suckar och saknar mysiga vab-dagar och gulligt grönt snor. Vältrar i vemod. Och att klänga på lillebror som fortfarande bor hemma är inte särskilt populärt. Han är också så gott som vuxen och tycks måttligt intresserad av sina föräldrars sällskap.
Det här tomt bo-tillståndet är ju inte farligt, det är inte sjukligt och det är framför allt inte ovanligt. Däremot försvårar det väsentligt möjligheten att leva i nuet. Jag känner mig bara vilsen här. Och jag tror dessutom att Horatius hade fel med sitt Carpe fucking Diem. Det kanske gick att leva som om det inte fanns någon morgondag för en romersk poet för 2000 år sedan, men se hur det gick. ”Vi är på väg mot ett klimathelvete med foten på gaspedalen”, sa FN:s generalsekreterare Guterres på klimatmötet i november.
När mina gymnasieelever i årskurs tre diskuterade framtida faror med superintelligent AI, viftade några av dem bort rädslan med att hotet mot klimatet trots allt är ännu värre. Vad gör det om en superintelligens tar över världen om den ändå redan är förstörd. Mot den fonden blir ”fånga dagen” sannerligen lite mer ödesmättat.
Men som sagt, jag är inte övertygad om att vi ska stå stilla här i stunden. Så här kring ett årsskifte faller det sig förstås naturligt att titta bakåt och fundera över det gamla året. Lagra några goda minnen och kanske en och annan lärdom om det vill sig väl. Och sedan är det dags att modigt rikta blicken framåt (från min soffa är det mot kylskåpet) och lova det nya året att det kommer att bli bra. Ett gott nytt år. Eller det är nog att lova för mycket men man kan ju hoppas. Eller vad säger du Horatius? Hej hopp!
För övrigt känner jag mig som en undanglidande mellandag hela jag. Fånga mig den som kan.